10 år och en resa | Dante Lindhe

24 - Jul

10 år tidigare

Dante
Imorgon är det första julen utan Miranda. De senaste månaderna har varit kaos, lika kaos som mitt humör.

Det var lättare i början, då hade vi alla så pass mycket hopp att adrenalinet drev oss framåt dag för dag. Nu är allt emot oss, alla odds, all statistik. Chansen att min lillasyster fortfarande lever är inte stor.

Chansen att hon någonsin kommer få komma hem är ännu mindre.

Jag märker att mamma försöker. Hon försöker hålla hoppet uppe. Försöker peppa, stötta, finnas där. Men hur fan är det meningen att vi ska överleva? Först pappa, och nu Mir. Min älskade lillasyster.

Och att hon är borta är bara mitt fel.

Hur ska mamma kunna älska den son som låtit hans lillasyster, hennes enda dotter, försvinna i Paris? Hur ska hon kunna förlåta mig? Det går inte.

Vi är bjudna på middag hos släkt imorgon. De säger att de vet hur det är, att vi inte ska behöva tänka på att ha med något utan bara försöka ta oss dit. De vet inte hur det är. Är de helt fucking tappade? Mamma säger att vi, jag inte måste gå, utan att vi kan vara hemma och bara vara i varandras sällskap. Kan hon inte bara säga att hon inte vill ha mig i närheten?

Lägenheten känns för liten. Den som alltid känts rymlig, går plötsligt inte att andas i. Väggarna kryper närmre, snabbare och snabbare tills paniken som cirkulerar tvingar kroppen att ta sig ut. Mamma ropar efter mig, men jag kan inte lyssna. Mina ben rör sig på egna ackord, och min syn är lika grumlig som synen i ett billigt skräckspel.

Allt stannar utanför en jävla sunkig nattklubb, och jag går bara in i ett gäng grabbar som ska in. Vakten kollar första personens legg, men det är så många så han tröttnar snabbt och släpper in resten med en svepande blick över umgänget.

Tydligen smälter jag in.

Jag betalar för några shots. De är starka, och jag har aldrig supit förut. Under vissa jobbiga tider med pappa har det varit lockande, men alltid har skulden av att se Miranda framför mig fått mig att låta bli. Nu tar jag flera på raken, och mammas besvikna uttryck som dyker upp i huvudet får mig att ta en till. Tanken av att min syster kanske skulle hittas under tiden jag är här får mig att svälja ännu än. Hon är borta.

Kvällen går fort och allt snurrar. Vad fuck är klockan? Jag kan fan inte se ett jävla dugg. Sen är minnet helt tomt.

-

"Ey grabben, du kan inte slagga här."

Fy fan, varför dunkar mitt huvud så fucking mycket? Irritationen jag känner kan jag inte förklara, samtidigt är jag utmattad, både psykiskt och fysiskt.

"Hörru, vakna. Hem med dig." Mannens röst är mörk och djup. Troligtvis i medelåldern. Jag öppnar långsamt ögonen, och det känns som de ska ramla ur skallen på mig. Jag orkar inte tänka.

"Var är jag?" Min röst låter konstigt och kan inte följa ett mönster. Mannen, som jag ser ut att vara ägaren av någon slags matkedja, verkar inte kunna förstå mig.

"Du, om jag var du skulle jag sticka innan vakten kommer."

Vakten? Jag är så fucking förvirrad. Genom att titta bort från människan över mig kan jag dock ana olika affärer. Jag är i en jävla galleria.

"Vad är klockan?" Nu pratar jag lite tydligare, och försöker samtidigt ta mig upp från den frånskilda bänken jag verkat tro var bekväm.

"15:03, jag vet inte hur du lyckats med att inte bli hittad tidigare."

Min hjärna har fortfarande inte klarnat upp, så i några sekunder bara stirrar jag i hans ögon som att jag inte fattar ett ord av vad han säger. Sen sticker jag. Ingen uppskattning visar jag när jag rusar ut ur det snart nersläckta varuhuset.

På stan möter jag familjer, med barn där julglädjen lyser i ögonen och breda leenden är det första man ser. Föräldrar som tittar ner på sina barn med så mycket kärlek att det känns surrealistiskt. Ingen mår dåligt. Alla verkar, trots det dystra gråa vädret och den snöfria julafton, helt bekymmerslösa.

Minnet av jag och min egna familj förra julen, som tagit oss igenom den utan pappa och med ett glatt humör skimrar förbi i ljuset av en lyktstolpe. Mirandas ögon som förra året tindrade av speglande snöflingor som föll sådär filmaktigt. Den bilden är inprintad i mitt minne. Det gör så ont att jag vill spy.

I bakfickan ligger ändå min telefon, så lite tur har jag på min sida. Det sista jag minns är hur julklappspengarna jag sparat till Miranda och mamma spenderades på alkohol, och resten av natten är som ett enda vakuum.

7% visar skärmens ljus och flera missade samtal och meddelanden. Mamma har ringt 28 gånger och smsen orkar jag inte kolla. Jag är en sån jävla idiot. Hon har förlorat allt, och ändå går jag och super mig full. Kanske tror hon att jag också är borta. Allt är mitt fucking fel.

Ångesten får mig att desperat ta mig in på närmsta ställe där det ser ut som att jag skulle kunna få tag på något dämpande. Jag är en sån jävla fucking besvikelse. Mamma förtjänar bättre än att ha mig där. Jag tror att jag svarar med ett meddelande om att jag lever, men sen är allt svart igen. Jag kommer inte hem igen förens många timmar senare, då firandet är över.

Första julen utan Miranda var ett rent jävla helvete.

}{

long time no see

det här kapitlet började jag med i julas, och var meningen att det också skulle publiceras då
vi alla vet att det inte hände men det är iaf mitt längsta hittills (:

det blev ett väldigt deppigt kapitel, men så kan julen tyvärr se ut för en del

hoppas allt är bra med er, är det någon som vill så ska jag absolut fortsätta uppdatera nu igen <33

KRAM<3