Vätten

Äggen

-Måste ta äggen från hönorna, ni kan följa med om ni vill?

-Jag och Nils ska gå runt och ta bort alla farliga fällor men gå ni. säger Max

-Okej var försiktiga bara. ropar Saga åt dem när dem försvinner bakom husknuten. Mörka moln samlas på himlen.

-Det blir nog oväder. säger jag och Saga och Hugo nickar.

Vi går in i ladan till hönsen.

-Ni ska få se hur mycket dem värper på en dag men akta er för tuppen den kan bli aggressiv. säger jag medan jag öppnar dörren till hönsen. Jag sätter ut foder åt hönsen och dem samlas och börjar picka. Vi går till värpredet, jag känner efter ett ägg från en höna som jag kallar Kajsa hon brukar värpa två per dag, men där fanns ingenting jag kollar nästa höna inget där heller. Jag ser något under Kajsa jag blir lite rädd att hon är skadad men upptäcker att det är en lapp, med samma snirkliga slarvigt skrivna bokstäver som på lappen jag fick av Milky.

-Ta...ck f..ör ä...ggen hälsningar Lotus. Vätten har varit här! ropar jag så högt att hönsen hoppar till.

-Vi var nog inte så snälla mot honom, jag menar Nils satte ju ut värsta dödsfällorna och därför gör han såhär. säger Hugo medans vi går ut från ladan för att leta reda på Max och Nils. När vi hittat dem berättar jag om äggen och lappen.

-Men nu har vi tagit bort alla farliga fällor så imorgon blir det nog ägg. säger Nils

-Ja, det får vi hoppas. säger jag och vi går in för att ta oss något att äta. Jag eller snarare Saga kokade ihop en soppa med morötter potatis och lite lök, den var utsökt. Sedan fick katterna en liten köttbit var och Nils matade kycklingarna med frön och bröd.

-Jag tror nog jag går ut och ger hö till kossorna, det finns gott om gräs på ängen men lite mat måste dem väl också få. säger jag, går ut och tar med mig höbalar i en skottkärra av trä och går till hagen. Kossorna kommer som i flock och jag lastar av höbalarna, dem verkligen njuter av dem. Något landar på min näsa, en vattendroppe. Det börjar duggregna, jag springer med skottkärran tillbaka till huset, sätter in den i ladan när jag kommer ut har det börjat ösregna jag springer in i huset och hör ett högt muller. Vi går upp på till gästrummet på vinden för att berätta spökhistorier medans åskan dånar utanför fönstret och blixtarna lyser upp himlen. Nils höll sig nära mig, han var ju bara sex år så jag förstår att han var rädd. Vi satte oss på golvet och jag började med min historia.

-För länge sedan i ladan som nu är vår bodde det en familj på sex personer pappan arbetade ofta i ladan. Men en dag hörde han ett så märkligt ljud, det kom från en höbal, det lät nästan som om någon spydde. Ljudet försvann men nästa dag han kom dit låg samma höbal uppriven och det låg hö överallt han kände en förfärligt rutten lukt och bland allt hö låg en tand lika långt som hans lillfinger med slamsor av tandkött runt omkring. Det åskade och alla hoppade till av skräck sedan fortsatte jag.

-Han kväljde av lukten som om han skulle spy, det sista man hörde av han var ett fruktansvärt hostande sedan var han borta, försvunnen, han hittades aldrig mer och dödförklarades. Det sägs att man fortfarande på nätterna kan höra hur han hostar sedan blir det knäpptyst och man känner lukten av ruttet kött.

-Men det är bara påhitt! säger Saga för att lugna Nils som sitter likblek av skräck bredvid mig.

Vi fortsatte berätta historier. Max hade den mest skrämmande historien som handlade om lik i en källare. När vi skulle sova var alla rätt rädda och vi lyssnade spänt efter den döde mannens hostningar eller doften av ruttet kött. Nils var så rädd att jag visste hur fruktansvärt arg mamma skulle bli om hon fick reda på vad vi hade gjort. Men efter en timmes övertalning om att jag hittade på historien vilket jag faktiskt gjorde så somnade han och jag gick också och la mig.