Kraften (femte året)

Kapitel 1 - Tillbakablick

Naturligtvis var hon vacker.

Eller, vad jag rent objektivt registrerat ansågs attraktivt. Hon hade den där storögda, naiva uppsynen, så vanlig hos de halvvuxna individerna som jag, Severus Snape, tvingades spendera stora delar av dagarna i närheten av. Med den stora skillnaden att hon skulle vara långt mer sårbar i denna värld än vad de var.

När hon stod där och trampade ängsligt framför Dumbledores skrivbord, med sina rådjursögon flackande kring alla föremål där, som måste vara helt nya för henne, steg min irritation över hur onödigt och riskfyllt hela detta projekt var. Så typiskt Albus. Så likt honom att våga steget och ta in en mugglare på skolan, säkerligen också för att det aldrig gjorts förut. Han ville väl vara nytänkande, i dessa oroliga tider, hösten 1994 då alla tecken pekade på att Mörkrets herre var på väg tillbaka. Jag, däremot, visste vad det innebar att ta sådana risker. Man kunde få betala dyrt för det.

Jag minns att jag blev tvungen att ursäkta mig och lämna kontoret, eftersom allt därinne kändes så outsägligt irriterande, klichéartat och, faktiskt, förutsägbart. Det sade sig självt att ansvaret för den blott nittonåriga flickan skulle falla på min lott, eftersom endast jag och Albus fick veta varifrån hon kom. Hon kunde komma att behöva skyddas från både det ena och det andra, och hennes fördelaktiga utseende endast ökade risken för detta. Som om jag inte hade nog, med tanke på mitt redan livsviktiga uppdrag, som inom kort kunde komma att bli mycket allvarligare. Märket på min vänsterarm hade börjat ge sig tillkänna och var tydligare än det varit på tretton år. Då, när det outhärdliga hände.

Enda sättet att överhuvudtaget stå ut med tillvaron hade varit att viga mitt liv åt uppdraget som följt efter det outhärdliga. Ibland var det dock en klen tröst, och vardagslivet så tomt och glädjelöst, att det enda som fick liv i det hela var att sätta lite hälsosam skräck i studenterna. De kunde gott behöva bli härdade i dessa allt mörkare tider.

Flickungen, som naturligtvis och irriterande nog satts att assistera vid mina trolldryckslektioner, gav mig dock inte ens denna tillfredsställelse. Det gick inte att reta eller förarga henne. Hon såg bara på mig med de där blå ögonen och gav knappt ens svar på tal. Någon intellektuell utmaning därifrån var inte att vänta, trots de höga betygen från den förmodligen högst medelmåttiga mugglarskolan.

Och som om det inte räckte kunde hon helt oväntat bete sig impulsivt och utsätta sig för risker. Vid ett tillfälle fick jag rädda henne från att skadas då hon kom för nära en illuminering som en av mina mer framstående elever gjorde med sin trolldryck. Hon var dock ångerfull efter den händelsen, och jag vågade hoppas att hon skulle inse sina begränsningar, vilket äntligen skulle ge mig lite lugn och ro i tillvaron.

Just som allt tycktes lugna ner sig något, precis då jag började vänja mig vid sakernas tillstånd, fick jag en dag innan lektionen höra toner från ett angränsande rum. Musik är inte något som egentligen nämnvärt intresserar mig, men just de här tonerna kände jag faktiskt igen. Det var en av de få melodier som någonsin väckt någon form av genklang hos mig, men så handlar den ju också om månsken och mörker.

Döm min förvåning när jag gläntade på dörren och såg, att det var hon som satt där vid ett gammalt piano och spelade. Allt det tafatta och intetsägande hos henne var som bortblåst. Med fingertoppskänsla, skärpa rent av, smekte hennes smala händer över de dammiga tangenterna, och i melodin fanns både dovt vemod och smärtsam längtan. Det var i alla fall så jag upplevde det.

När hon upptäckte mig, blev hon naturligtvis tyst och försagd som alltid, och slank ut ur rummet som en liten mus. Men från och med den dagen började hon oroa mig. På ett helt nytt sätt. Jag hade sett en annan sida av henne, en sida som jag faktiskt kände igen hos mig själv.