Kraften (femte året)

Kapitel 26 - Avväpning

Höststormarna rasade nu med jämna mellanrum kring Hogwarts solida grund. De dränkte väggarna i piskande regn och hagel, slet i den förbjudna skogens träd och ven sorgset kring Hagrids alltjämt övergivna stuga. Inomhus samlades man kring brasorna och kurade ihop sig i närheten av de värmekällor och varma punkter som fanns.

Jag hade funnit en ny favoritplats långt inne i biblioteket. Det var ett avskilt litet läsrum, dolt bakom en labyrint av höga hyllor. Där fanns inga bord utan endast några pampiga fåtöljer och en fönsterhög, djup nisch, där man kunde krypa ihop och läsa.

Denna undangömda vrå passade mig perfekt nu, då biblioteket inte längre kändes som den fredade plats det brukat vara. Flera gånger hade jag sett Umbridge stryka omkring där inne i närheten av hyllorna med litteratur om trolldrycker. En gång hade hon haft Snape med sig. Dold bakom hyllorna hade jag kunnat se, hur hon lagt en kollegial hand på hans axel och lett ett förbindligt leende mot honom. Det hade huggit till i hjärtat - tänk att kunna gå så tillsammans i offentlighetens ljus.

Efter den iakttagelsen hade jag dock börjat uppsöka långt mer avskilda platser för mina studier och på så sätt hittat det här rummet, dit aldrig någon verkade ha ärende. Här brukade jag plöja igenom den avsevärda mängd fransk litteratur, som ingick i kursen. Den fredade platsen erbjöd också tillfälle till reflektion över de omtumlande händelser, som just nu pågick inne i slottet.

Sedan den händelserika måndagen, då Hedwig blev angripen och Umbridge inspekterade Snape, hade det bara fortsatt. På kvällen hade Sirius enligt planen dykt upp i brasan i Gryffindortornet. Han hade varit mycket positiv till bildandet av den hemliga gruppen, vars existens han fått reda på genom ordenmedlemmen Mundungus Fletcher, som förklädd befunnit sig på puben under ungdomarnas första möte. Harry var tydligen fortfarande bevakad. Efter en stunds uppmuntrande samtal med trion, hade dock, till deras fasa, även Umbridges knubbiga hand blivit synlig i glöden och börjat treva runt. Det hade förstås blivit ett abrupt slut på kontakten och nu kunde man bara hoppas, att Umbridge inte hunnit uppfatta att det var Sirius. Hermione var övertygad om, att det var Umbridge som angripit Hedwig, läst Harrys post och på så vis kunnat lista ut när och var mötet skulle äga rum. Nu var alltså både uggleposten och brasorna bevakade, så att skicka meddelanden till och från slottet var mycket riskfyllt. Till mina föräldrar skrev jag bara om det absolut vardagliga och de visste, genom Leonardus, att de också måste uttrycka sig mycket försiktigt och inte avslöja varifrån vi kom.

Just nu kunde det dock inte vara lätt, ens för en uggla, att ta sig fram i ovädret. Genom rummets enda, smala fönster såg jag att mörkret började tätna genom den svepande mattan av regn. Det var snart dags att bege sig till stora salen för att äta middag.

En lätt knackning på dörren fick mig att hoppa till, och sekunden efteråt stod Harry plötsligt i rummet. Han såg fokuserad och ivrig ut, med skolväskan fortfarande på axeln.

"Jag tänkte väl att jag skulle hitta dig gömd någonstans här", sa han lite andfått. "Vi har äntligen funnit en plats där vi kan träffas med gruppen. Klockan åtta, sjunde våningen, mitt emot gobelängen med Barnabas den barnslige som blir påpucklad av trollen, du vet. Gå bara dit, så löser sig resten. Jag hoppas verkligen att du vill komma, Miriam." De stora gröna ögonen såg bedjande på mig, omöjliga att motstå. Frustrerat slängde jag boken ifrån mig.

"Oförbätterliga pojkvasker", morrade jag och blängde på honom. "Det är klart jag kommer."

Så kom det sig att jag vid åttatiden, efter en hel del sökande på sjunde våningen som varit större än jag trodde, befann mig på angiven plats. En skinande blank dörr fanns i väggen mittemot gobelängen. När jag öppnade den, skymtade jag mina tre Gryffindorvänner där inne, samtidigt som jag hörde en annan grupp ungdomar närma sig bakom mig.