Kraften (femte året)

Kapitel 48 - Rykten

Kapitel 48 - Rykten

"Det är ju bara så fantastiskt fånigt!"
 Jag slog frustrerat igen veckomagasinet och slängde iväg det mot Harry, som likgiltigt fångade och rullade ihop det, för att sedan omilt trycka ner rullen bakom de röda soffkuddarna. Vi satt i Gryffindors uppehållsrum i behaglig närhet av brasan och hade precis visat Harry mittuppslaget i veckans Häxornas värld, artikeln jag helst av allt skulle ha velat glömma.
  En om möjligt ännu mer redigerad bild på mig och Harry, ihopklippt direkt från Hört och sett, prydde större delen av sidan och kompletterades av den röda rubriken Traumat som förde dem samman - Pojken som överlevde och okända svenska skönheten talar ut. Redigeringen hade förstärkt Harrys begynnande manliga drag samt suddat ut en del linjer i mitt ansikte så att jag såg ännu yngre ut. Det hjälpte alltså inte att Rita Skeeter hållit sig i skinnet. Någon på Häxornas värld hade helt enkelt tagit bilden direkt från Hört och sett, brett på och dragit sina egna slutsatser.
  "Jag kan kasta den på elden om du vill", erbjöd sig Harry tjänstvilligt, men jag ryckte på axlarna
  "Alla som läser den typen av tidningar har ju ändå redan sett det."
  Vilket förklarade att de övriga eleverna i latingruppen varit ovetande, liksom förmodligen hela lärarkåren. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig Severus med en uppslagen Häxornas värld i händerna och tack Merlin för det. Med en rysning drog jag mig till minnes en del av formuleringarna: Ryktet gör gällande att den unga, vackra Miriam numera är lärare deltid på Hogwarts, men trots detta frekvent umgås i Harrys närmaste kretsar. Kan vi ana en förbjuden romans?
  Harry såg närmast trött ut.
  "Det lägger sig så småningom", suckade han. "Förra våren parade de ju ihop mig och Hermione. Vi har i alla fall sluppit exploderande hatbrev den här gången."
  "Åh, ta inte ut något i förskott", mumlade jag uppgivet och tänkte på bunten av närgångna beundrarbrev i skrivbordslådan.
  "Hejsan kärleksparet!" Fred och George hade släntrat fram och slagit sig ner mittemot oss. Då de numera nästan alltid uppträdde med osynliga huvuden, för att göra reklam för sina egentillverkade huvudlösa hattar, var det om möjligt ännu svårare att se skillnad på dem.
  "Så ni vågar störa vår romantiska stund?" sa jag ironiskt. "Vi skulle just utbyta ringar här i eldskenet." Harry skrattade till.
  "Men ta av er de där hattarna, för Merlins skull!" utropade Hermione, som låg i soffan med en spinnande Krumben i famnen. "Det är oerhört irriterande att inte kunna se den man talar med i ögonen."
  "Äsch", kontrade Ron, "när det gäller de där två tycker jag inte att det är någon större förlust. Snarare en förbättring faktiskt."
  En av tvillingarna - omöjligt att veta vem - hytte varnande med trollstaven åt Ron till: "Passa dig, broder, om du inte vill ha din öron ersatta av sparrisar. Även om det också vore en förbättring."
  "Skönt att ni två i alla fall inte tror på de här dumheterna om mig och Harry", sa jag erkännsamt och flackade sökande med blicken i luften ovanför tvillingarnas axlar, medan jag försökte le mot dem. "Ni får gärna sprida den uppfattningen."
  "Vad snackar du om?" flinade den ene.
  "Vi tänkte just ge alla en blänkare om förlovningen", tillade den andre.
  "Men vid Merlins kalsonger!" Jag kastade en av de röda kuddarna mot dem och de flydde hastigt fältet.

"Frågan är", återtog jag fundersamt, "hur vi gör med Cho. Om någon av oss ska försöka prata med henne ... och hur."
"Att hon reagerade på det här är ju ett tecken på att hon bryr sig mycket om Harry", funderade Hermione vidare, medan hon förstrött kliade Krumben bakom öronen.
"Jag är inte jättebra på sånt här", fortsatte jag tankfullt, "men kanske kunde jag försöka säga till henne att vi är nära vänner och på det sättet vet jag att du gillar henne, Harry ... men hon är svår att komma till tals med, alltid omgiven av väninnor ..."
"Jag vet", sa Harry lite generat, "det var samma sak när jag försökte bjuda henne på julbalen förra läsåret ... men säg inget till henne, Miriam, det kanske blir konstigt. Jag tar hand om det här själv."
Hermione och jag utbytte en snabb blick, men innerst inne var jag tacksam att inte behöva konfrontera Cho. Min erfarenhet av svartsjukedramer var i det närmaste obefintlig.