Kraften (femte året)

Kapitel 3 - Brev

  Den där tidiga morgonen i juli hade dimman utanför ruinen, som dolde Hogwarts, varit så tät att man bara såg några meter framför sig. Men vi hade varit så nära att våra läppar nästan snuddade vid varandra.

  Nästan, för det fick inte ske.

  Mina ögon hade fallit på skylten bakom oss.

  TILLTRÄDE FÖRBJUDET - RISK FÖR RAS.

  Med en enorm kraftansträngning drog jag mig bort och såg in i hans svarta ögon en sista gång: "Ta hand om honom."

  Det var allt jag hade fått fram, men det var också det enda viktiga.

  Hastigt tryckte jag hans händer, släppte dem och skyndade bort på den enda väg som fanns att gå. Den tomma vägen som ledde allt längre bort i morgondimman och snabbt gjorde oss osynliga för varandra.

  Det skrynkliga brevet, som jag höll i min hand nästan fyra veckor senare, lät dock tydligt förstå att den jag syftat på vid avskedet kände sig allt annat än omhändertagen just nu. Hans snövita uggla spatserade nyfiket omkring på mitt fönsterbräde medan jag läste den pojkaktiga handstilen som spretade mer än vanligt och riktigt lyste av frustration.

Fast här i snart fyra jävla veckor. Ja, jag vet att det är fult att svära och det är nog första gången du ser mig göra det. Men jag vet ingenting och ingen informerar mig. Är det samma sak för dig? Hur mår du? Kan du sova?

  Inga namn, ingen underskrift, men jag visste precis. Kunde se honom framför mig, hur han rastlöst puttade upp glasögonen, försökte stryka undan sitt rufsiga, svarta hår och bet på fjäderpennan. Vid Merlin, vad jag saknade honom. Nästan lika mycket som ... nej, det gjorde för ont att tänka på det. Istället tog jag en av mina bläckpennor och började skriva ett svar:

Tyvärr vet jag ingenting heller. Har mått bättre. Speciellt på nätterna. Men försök hålla ut. Det suger, jag vet. Ursäkta min franska. Tur att tiden alltid går framåt. Snart måste du ju få veta något, eller hur?

  Innan jag hann ändra mig, flög Hedwig iväg upp i den höga sommarskyn med brevet fäst vid benet. Skulle Harry ens tro på att det där var från mig, den fem år äldre lärarassistenten som umgåtts en del med honom och hans bästa vänner? Men faktum var att vi två nu, sedan den natten i juni då vi mött Voldemort, delade något som ingen annan riktigt kunde förstå. Ingen utom ... nej, det var inte värt att tänka på. Det var som det var.

  Trappan knarrade hemtrevligt under mina bara, solbrända fötter då jag gick ner mot undervåningen. Vårt hus var stort och rymligt, sedan mina föräldrar slagit ut nästan alla väggar i det. För det mesta brukade någon klassisk musik höras i bakgrunden, men nu var det ovanligt tyst. Solskenet gnistrade i mammas hår där hon satt och bläddrade i en tjock bunt med notblad. Hennes ljusa, lätt fräkniga ansikte hade några fina linjer runt ögonen, som blev tydligare då hon koncentrerat betraktade noterna, men det långa röda håret hade ännu inga strimmor av silver. 

  "Var du hos Leonardus nu på förmiddagen?" Hon log mjukt mot mig och jag nickade.

  "Så bra. Jag tror det är viktigt att du ofta träffar honom. Han förstår ju den världen och kan vara ett stöd för dig ..."

  Så såg hon med ens bekymrad ut.

  "Hur blir det nu när du flyttar och börjar studera? Kommer ni att hålla kontakten?"

  "Ja, det gör vi säkert." 

  Jag försökte låta lugn, men hon verkade inte helt övertygad då hon tankfullt snurrade på pennan som användes för att göra anteckningar i noterna.

  "Pappa är orolig över flytten. Han tror att det är för tidigt, med tanke på vad du varit med om."

  "Ni vet vad vad jag tycker", vidhöll jag bestämt. "Det är viktigt att börja göra något och gå vidare. Jag hade tur som fick tag i ett studentrum så här sent."

  Faktum var, att jag redan ändrat min adress, men det hade jag inte berättat för någon av dem.

  "Om du känner det så." Hon bet tankfullt på pennan och om igen slog det mig hur ung hon ännu såg ut. "Vi får försöka lugna din far."

  I detsamma hörde vi ytterdörren öppnas och ett ögonblick senare stod pappa i rummet. Han såg på oss med sina milda, blå ögon, som fick ett stänk av oro i sig då de nådde mig. Pappa var lång och reslig med alldeles silverfärgat hår och en respektingivande hållning, medan mamma var liten och intensiv. Men jag visste, att av dessa två var det hon som var den starka och jordnära.

  "Jag minns så väl när de där två träffades", hade Leonardus sagt och nostalgiskt knäppt händerna om trollstaven. "Jacob undervisade sedan länge i musik här på skolan, och hon var hans privatelev. Hon var den gnista som behövdes i hans liv, tror jag. Åldersskillnaden gjorde förstås att folk pratade i början - men den blev faktiskt fullkomligt ovidkommande, när man såg hur de inspirerade varandra."

  Det fanns en energi mellan dem här och nu också, en varm känsla som funnits med under hela min barndom och som även inbegrep mig. Mamma såg från mig till pappa och sa lugnt och beslutsamt: "Miriam har fått en tid för att skriva på kontraktet till rummet, Jacob. Hon åker och tittar på det den andra augusti."

  "Men det är ju då vi spelar i konsertsalen", sa pappa bekymrat. "Gick det inte att ändra tid?"

  "Jag vill gärna få det avklarat, pappa. Det är inga problem för mig att åka ensam", sa jag vädjande. "Det går ett tåg sent på eftermiddagen."

  "Hm, ja, det verkar ju bra. Och du är säker på att det är det här du vill?"

  "Hon har ju alltid haft läshuvud", sa mamma och började bläddra bland noterna igen. "Att studera ett språk kan ju vara en början till många yrken, eller hur?"

  "Jo, såklart ... jag tänkte bara ... att du kunde behövt mer vila, Miriam. Efter allt du varit med om", sa pappa långsamt. "Men den här gången kommer vi i alla fall att kunna ha kontakt med dig. Det var så svårt i våras. Om det inte varit för Leonardus ..."

  "Ja, Jacob, det vet vi", sa mamma som noterade mitt alltmer jagade ansiktsuttryck. "Kan du hjälpa mig med de här noterna, är du snäll, jag får ingen ordning på dem." Hon vinkade honom till sig med pennan och jag flydde tacksamt fältet, ut i den gassande solen.