Kraften (femte året)

Kapitel 8 - Samtal

  När jag kom upp i korridoren låg den tom och öde med sina övertäckta tavlor. De hade visst sagt att man skulle röra sig försiktigt här? Sakta vandrade jag längs den långa gången och var tacksam att mina steg sögs upp av den tjocka mattan. Var kunde det finnas en lugn plats, där man hade möjlighet att samla tankarna.

Plötsligt hörde jag tysta steg bakom mig. När jag vände mig om stod han där, hade stannat avvaktande en bit från mig. 

  "Kan vi prata?" frågade han med mycket låg röst, och då jag nickade öppnade han, nästan ljudlöst, en av de många dörrarna. Hans bleka hand stod i tydlig kontrast mot det svarta dörrvredet som var utformat som en orm.

  Han slöt dörren bakom oss, rörde flera gånger på trollstaven och jag gissade att ett antal besvärjelser just nu förseglade denna plats. Min puls ökade då jag kände hans intensiva närvaro. Dock gick han förbi mig, genom det slitna och dystra rummet, fram till ett högt fönster som vätte mot en mörk liten innergård. Fortfarande undvek han att möta mina ögon.

  Så vände han sig mot mig och sa stilla: "Du måste vara rasande på mig."

 Jag blev så förvånad att inte ett ljud kom över mina läppar.

"Inte för att jag klandrar dig", sa han allvarligt.

 Det var så olikt allt vi tidigare varit med om. Tyst såg jag på honom då han tog några försiktiga steg mot mig.

  "Jag trodde verkligen att det säkraste för dig var att återvända", sa han. "Annars hade jag aldrig bett dig göra det. Jag vill att du ska vara i säkerhet, men jag misstog mig. Igen... "

  Plågan brann i hans ögon, och jag sa hastigt: "Sluta nu. Jag är inte rasande på dig. Jag känner mig bara förvirrad."

  "Det kan jag förstå."

  "Jag försökte faktiskt återvända och bygga upp något. Mina föräldrar ... ", började jag.

  "Vi ska se till att du kan hålla kontakten med dem, så länge du inte lämnar känslig information. Det gäller oss alla nu, som tiderna blivit. Men de ska så klart veta hur du har det. Viktigast är att du är beskyddad från Mörkrets herre. Det var allt jag ville ..."

  Jag såg stadigt in i de mörka ögonen: "Varför lät ni i så fall bevaka mig?"

  "Det var en extra åtgärd, och med dig ... kunde det aldrig vara nog säkert."

  Det brände till i bröstet, där pulsen fortfarande slog hastigt och oroligt. Medan vi talade hade vi sakta närmat oss varandra, som om en osynlig kraft drog oss samman.

  "Du ser... annorlunda ut", sa han trevande och svepte med blicken över min ljusa klänning. "Mer... synlig."

  "Det känns ovant", erkände jag. "Jag saknar kläderna från Hogwarts... "

  Genast rörde han på trollstaven och en underbar, skimrande klädnad sveptes om mig.

  "Åh, du behöver inte ..." började jag, men den välbekanta känslan av det skyddande tyget mot huden var så ljuvlig att jag tystnade och kunde inte hejda ett litet leende.

  "Jag saknar Hogwarts." Nu var det sagt. Jag såg prövande på honom och han såg allvarligt tillbaka. Tystnaden mellan oss var så tät att man kunnat ta på den, endast bruten av mina oroliga hjärtslag.

  "Hogwarts är den bästa platsen just nu. Jag vill ha dig innanför murarna där så fort som möjligt", sa han stilla. 

  Så såg han plötsligt rakt på mig och tillade: "Även om det blir svårt."

  Hans mörka, säregna drag var tydliga i det skumma ljuset från fönstret. Det kändes fortfarande otroligt att detta var verklighet, att denne ståtlige, mystiske man faktiskt brydde sig om mitt öde. Pulsen ökade ännu mer, men jag försökte lugna min andhämtning och hålla rösten stadig då jag frågade: "Vad är det som blir svårt?" 

  Mina ord kastades ut, vilade mellan oss i rummet. Han såg oavvänt på mig, höll min blick fångad i sin då han sa: "Det vet du mycket väl, Miriam."  

  Och återigen såg jag min egen eld på botten av hans ögon.

  Sakta lyfte han handen och rörde vid silvermånen, höll den mellan fingrarna, så att den lyftes från länken som jag fortfarande bar om halsen. 

  Länken som jag aldrig tagit av. 

  Det var alldeles tyst omkring oss. 

  Då hördes med ens ett öronbedövande skrik utifrån våningen. Jag hajade till, vettskrämd av de rysliga tjuten som bara fortsatte: "Era vidriga, smutsiga förrädare, försvinn från mina fäders hus, smid era vidriga ränker någon annanstans, snuskiga halvblod som ni är..." 

 "Lugn, det är ingen fara, bara porträtten som löper amok ..." Snape försvann hastigt ut i hallen där de dammiga tygerna över tavlorna dragits åt sidan och lämnat plats åt otaliga levande porträtt som vrålade i högan sky. Mrs Weasley och Sirius hade skyndat till hjälp nerifrån köket, där mötet hölls, och tillsammans med Snape sprang de runt i hallen och lamslog porträtten med van hand. 

  Till slut var det lugnt igen och vi såg flämtande på varandra. De andra stod där med sänkta trollstavar. Jag blev med ens medveten om en kyla i tystnaden och såg hastigt från Snape till Sirius. Plötsligt kom jag ihåg hur de av Dumbledore tvingats skaka hand, på Hogwarts i juni efter det att Voldemort kommit tillbaka. Sirius trampade otåligt blängande i den tjocka mattan, medan Snape stod som fastfrusen vid åsynen av honom.

  "Nå, då så", pustade mrs Weasley med en uppfordrande nick åt dem båda. "Då kan vi kanske äntligen återgå till mötet."