Kraften (femte året)

Kapitel 50 - Bekännelse

 "Utmärkt, Draco! Femtio poäng till Slytherin!"

Umbridges exalterade leende gick verkligen från öra till öra, där hon stod bredvid sin vapendragare från det gröna elevhemmet. Lätt flåsande såg hon från Harry till mig, som om vi varit två ovanligt stora godbitar. Vi hade släppt varandras händer men höll oss fortfarande tillsammans. Den där känslan, att Harry var en trygghet mitt i det mest fasansfulla, kom över mig igen.

  "Ta hand om Potter, Draco, och hjälp mig att ta med honom till kontoret. Och ni, lilla fröken, förstår nog att det är bäst för er själv om ni frivilligt följer med dit."

  Jodå, det förstod jag nog. Hela kroppen darrade. Nu hade det hänt, det som Severus fruktat. Severus ... Åh, hur skulle han bara reagera på detta? Exakt vad skulle det här komma att innebära för honom?

  "Parkinson!" ropade Umbridge glättigt mot ena änden av korridoren, där flickan med den snipiga minen, hon som brukade vara i närheten av Malfoy, skymtade. "Kila vidare och se om du kan fånga in några av de andra ... ta dem som verkar andfådda, börja med flickornas toalett!"

  Snart befann vi oss på väg mot rektorns kontor i en sorglig liten procession, Umbridge och Draco triumferande, Harry tyst trotsig och jag darrande. Efter något som kändes som en evighet var vi framme vid stenfiguren, som hoppade åt sidan vid lösenordet, och stod slutligen vid ekporten. Vad skulle vänta bakom den? Vilka ansikten skulle vi bli tvungna att möta? Hade fler åkt fast?

  Umbridge gick triumferande i förväg in och lämnade för några sekunder oss tre utanför, antagligen för att få en maximal överraskningseffekt. Harry hade börjat vrida sig som en orm i Dracos grepp: "Ärligt talat, Malfoy! Vart skulle jag fly någonstans? Vid Merlin, bort med tassarna, är du kär i mig eller?"

  Draco släppte honom genast med förvridet ansiktsuttryck och rodnande kinder. Han hade samma besvikna min som i våras, när jag inte hade accepterat de mutor han erbjöd.

  "Kom in bara!" kvittrade Umbridge och i detsamma befann vi oss inför i en hel folksamling på kontoret. 

  Där satt Dumbledore, lika mild som alltid, med en spänd McGonagall bredvid sig, samt trolldomsministern Fudge, med ett lystet uttryck i ansiktet, Shacklebolt och en okänd trollkarl på varsin sida om dörren som vakter, samt Percy Weasley, nitiskt beredd att anteckna. Jag sökte med blicken efter Severus, men han fanns inte där, och det var svårt att veta hur jag skulle känna inför det. Däremot var det en lättnad att inte upptäcka fler DA-medlemmar därinne. 

  "Våra unga vänner här var på flykt, men pojken Malfoy fångade dem", spann Umbridge med en förtjust blick på Fudge. "Nu har vi sannerligen något att berätta för Lucius. Du kan gå nu, Draco, och berätta för dina vänner om poängen!"

  Draco kastade ännu en glödande blick på Harry, gjorde helt om och skyndade hastigt ut från kontoret.

"Det må jag säga", sa Fudge långsamt och lät blicken vandra mellan mig och Harry. "Ni två ... igen." Så spände han blicken i Harry: "Nå, ni vet väl varför ni är här?"

Jag skulle just öppna munnen när Harry kort sa: "Nej, ingen aning."

"Så ni har inte brutit mot några skolregler? Eller förordningar från ministeriet?"

Nu såg han på mig och hans blick var förintande. Det var egentligen helt mot min natur att ljuga i en situation som denna, men om min vän gjorde det, var det ändå ingen tvekan för mig: "Nej", hörde jag min darrande röst säga.

"Så den olagliga organisation vi upptäckt är en nyhet för er?"

Fudge såg ut som om han kunnat sluka mig levande, men jag nickade bara stumt. Tänderna skallrade i munnen på mig och min inre röst viskade hela tiden: Severus. Förlåt mig, Severus.