Kraften (femte året)

Kapitel 4 - Tomhet

Allvarligt talat, vad var det egentligen för fel på mig?

  Jag bodde med kärleksfulla föräldrar i ett hus som var lika ljust och rymligt som deras öppna sinnen, och ändå var det något som mycket starkt drev mig därifrån. Hur otacksamt var inte det, då det fanns andra individer, i en annan värld, som snart skulle få kämpa med risk för livet?

  Jag anade dock att det var just det som var problemet.

  Mina band till dessa människor i den andra världen hade blivit så starka, att jag inte kunde lämna dem bakom mig. Särskilt inte då jag visste hur svår deras situation var. Aldrig tidigare i livet hade jag kommit någon så nära, som jag gjort med mina vänner på Hogwarts, trots att jag behövt dölja i stort sett hela min bakgrund för dem.

  Men den jag kommit allra närmast hade bett mig gå. För att skydda mig. Jag hade försökt göra honom till viljes, på grund av att det var det enda han någonsin bad mig om, men ju längre tiden gick, desto mer började jag undra om han verkligen hade förstått vad det var han begärde av mig.

  Lev ditt liv med allt ett liv borde innehålla.

  Det var så han hade sagt.

  När jag drev planlöst fram på de ljusa småstadsgatorna, ännu heta i den glödande kvällssolen, undrade jag vad ett liv borde ha för mening. Tankfullt betraktade jag en tonårsflicka som stod lutad mot en mur och tycktes vänta på någon. Hennes hår var svart i kontrast mot hennes lysande, rödkindade ansikte som uttryckte fokus och koncentration då hon spejade omkring sig, antagligen sökande med blicken efter den hon så målmedvetet väntade på. Jag var också tonåring, och snart tjugo, precis i det skede då många börjar bestämma inriktning och mål för framtiden. Men när jag försökte tänka framåt i den här världen såg jag bara tomhet. Steril tomhet och kallt ljus, tills allt bara vittrade sönder ...

  Självömkan var dock det sista jag tänkte ägna mig åt. Bara tanken på det fick mig att må illa, då jag tänkte på vad människorna på Hogwarts samtidigt hade att kämpa med. 

  På något sätt kanske jag skulle kunna ägna mig åt ideellt arbete, eller helt enkelt se vilka som råkade komma i min väg och vad dessa behövde hjälp med. Studierna kunde vara en början på detta. Det var den enda plan jag hade, men det var nödvändigt att hålla sig sysselsatt.

  Så fort jag lät sinnet vila kom drömmarna.

  Drömmarna om vad som hänt den där natten på kyrkogården.

  Drömmarna om honom ute på uppdrag med livet som insats.

  "Buga dig för döden, Harry. Seså, vi får ju inte glömma vårt fina sätt."

  De röda, ormliknande ögonen var kalla och beräknande då han utan nåd sträckte ut trollstaven mot Harry, med sikte på hans ögon som lyste grönt av trots.

  "Dumbledore skulle vilja att du visade dig artig, eller hur?" 

  Den kyliga rösten hade en lätt road ton och han lät höra ett kort, ihåligt skratt då han sände ut några gnistor från sin stav, som en förvarning om vad som komma skulle. Som en impuls försökte jag röra mig mot dem, förhindra det som var på väg att ske, men jag var fastbunden med kalla rep som skar in i huden.

  "Harry ...", kved jag, men när jag såg på honom var det inte han. Nu var det Snape som stod där med Voldemorts stav riktad mot sig. Han höll händerna avvärjande lyfta då han tog till orda med diplomatisk ton: "Herre, jag försäkrar dig att ..."

  "Tyvärr, Severus. Jag beklagar ... "

  Och Mörkrets herre snärtade till med staven så att de för alltid förgörande, gröna gnistorna flög ut ur den, mot de vackra svarta ögonen, för att för alltid släcka dem ...