Kraften (femte året)

Kapitel 19 - Te

Det bästa med dessa första veckor på Hogwarts var onekligen att få vara så mycket tillsammans med Hermione. Vår vänskap var verkligen på väg att fördjupas, och om det inte varit för henne, hade min ständiga längtan efter Snape varit mycket svårare att stå ut med. Hon var ett verkligt stöd i motivationen för studierna och planeringen av min andra lektion i latin. Det kändes inte alls som om hon var fem år yngre än mig.

  Vi var nästan alltid ensamma, eftersom Elvira just nu gick en kvällskurs, Ron flitigt tränade quidditch på egen hand för att vara värdig sin plats i laget, och Harry återigen åkt på straffkommendering hos Umbridge.

  Det hade hänt redan under lektionen trion gått till efter att ha besökt mig i anslutning till min första lektion. Umbridge hade i undervisningen ondgjort sig över sina föregångare och sagt att de utsatt eleverna för stora risker. Den ende hon tyckte hade hållit sig till en lämplig nivå för årskursen var professor Quirrell. Då hade Harry inte kunnat hejda sig utan sagt att Quirrell visserligen skulle varit en fantastisk lärare, om han inte haft Voldemort utstickande ur bakhuvudet.

  "Jag har funderat en del på Quirrell", sa jag. "Det är fullständigt hemskt att Du-Vet-Vem kunde besitta honom på det sättet och försöka få honom att skada Harry."

  "Ja, visst är det", höll Hermione med. "Tänk vad nära oss Du-Vet-Vem var, utan att vi hade en aning om det."

  "Hur var Quirrell som lärare egentligen?" undrade jag. "Märktes det mycket på honom?"

  Hermione var tyst några sekunder och såg ut att fundera skarpt.

  "Han var rädd", sa hon. "Så rädd för sitt ämne att det hindrade honom från att undervisa ordentligt om det."

  Återigen - trots det som Harry utsatts för - greps jag av medlidande med den besatte läraren. Hur väl hade jag själv kunnat hantera något sådant? Hela våren hade jag varit vaktad, just på grund av en sådan risk, och då hade ju Snape nämnt att misstankar om förbindelse fanns även angående Harrys ärr.

  Det skulle varit skönt att kunna prata med Harry om de här tankarna, men det var i stort sett bara vid de stimmiga måltiderna i stora salen som vi träffades. Det dröjde inte länge innan han åkte på straffkommendering igen och den upptog hela kvällarna fram till midnatt.

  "Han sa emot henne på lektionen i skötsel och vård av magiska djur", suckade Hermione resignerat. "Ja, jag klandrar honom faktiskt inte. Hon var där med den där hemska skrivskivan och inspekterade Grubbly-Plank, och då började Malfoy berätta om när han en gång blev skadad av Vingfåle under Hagrids lektion ... Det var ju för att han retades och inte följde Hagrids instruktioner! Harry kunde inte låta bli att påpeka det, och nu sitter han där och får handen uppriven igen." Mina värsta misstankar angående ärren på Harrys handrygg hade tyvärr bekräftats. Hermione hade berättat för mig om den speciella fjäderpenna Umbridge använde då han skulle skriva straffmeningar.

  "Det är fullständigt sjukt!" sa jag upprört. "Jag förstår inte hur det kan få fortsätta, för det måste vara olagligt. I mitt land hade hon fått sparken med omedelbar verkan!"

  "McGonagall och Dumbledore skulle sätta stopp för det direkt, om de visste, men det är inte säkert att de skulle lyckas få henne avskedad", sa Hermione sammanbitet. "Ministeriet skulle säkert slingra sig ur det på något sätt, med någon ny 'undervisningsförordning'." Hon höjde hånfullt på ögonbrynen vid ordet. "I vilket fall som helst borde Harry berätta för någon vuxen om det, och vi fattar inte riktigt varför han totalvägrar."

Jag satt kvar vid böckerna en bra stund efter det att Hermione gått. Det var omöjligt att fokusera och bilden av Harrys sargade hand dök hela tiden upp för mitt inre synfält. Så här kunde det inte få fortsätta.