Kraften (femte året)

Kapitel 18 - Undervisning

När jag, på något sätt som jag knappt själv begrep, lyckats genomföra introduktionen och satt mina elever i arbete, fick jag äntligen tid att betrakta dem i lugn och ro.

Längst fram satt de två första eleverna på listan, Hannah Abbott och Susan Bones, två glada, blonda, flickor som verkade vara i princip bästa vänner sedan tidigare. De antecknade och viskade ivrigt med varandra om den korta text jag gett dem att översätta.

Bredvid dem, också längst fram, hjälpte Cho Chang och Michael Corner artigt och lite blygt varandra. Cho mindes jag som den flicka Harry var lite förtjust i. Jag kom ihåg, hur han betraktat henne under julbalen, då hon dansade med sin partner Cedric. Efter hans tragiska död, hade Harry varit i en sådan chock och sorg över honom, att de spirande känslor jag kunnat ana att han hade för Cho måste ha kommit i skymundan. Jag förstod att Harry beundrade Cho, för hon var fantastiskt söt med sin porslinshy och kolsvarta, glänsande hår. Michael var också en stilig pojke med halvlångt, svart hår, som påminde lite om Snapes. Ett hugg av längtan fick mig att darra till, där jag satt.

Bakom de två paren längst fram satt det kanske mest omaka paret, Justin Finch-Fletchley med Elvira. Justin var en pojke med kort, mörkt hår och allvarligt utseende. Elvira såg mycket liten ut bredvid honom. Gemensamt för dem båda var dock allvaret, med vilket de tog sig an uppgiften, och jag hoppades att det skulle föra dem samman som arbetskamrater.

Det andra paret på rad två var Luna med Anthony Goldstein. De tycktes arbeta något långsammare än de övriga och vara förlorade i varsin värld. Att Luna stundom kunde vara frånvarande visste jag, men även Anthony tittade då och då drömmande upp från texten och mötte mina ögon, varvid han rodnade och snabbt såg ner igen. Hur skulle min undervisning kunna motsvara den längtan, som fanns i hans blick? Jag kände nervositeten komma tillbaka, medan jag i smyg fortsatte att snegla på Anthony. Han var mycket lik sitt efternamn Goldstein, både med sitt gyllene hår och det sken av förväntan som omgav honom.

Bakom de fyra paren satt Ernest Macmillan och Padma Patil, i färd med att lära känna varandra i samarbete. De arbetade på bra. Padma kände jag igen från balen, då hon varit Rons partner, som han dock inte brytt sig så mycket om eftersom han varit upptagen med att blänga på Hermione och Krum. Padma verkade dock trevlig och hon var också väldigt söt med sina stora svarta ögon och sitt långa, mörka hår.

Jag reste mig för att gå runt och hjälpa till med texterna. Allteftersom tiden gick, märkte jag hur roligt det var att glida runt i klassrummet, svara på frågor och diskutera. Det var lite grann som att komma tillbaka till den lilla latingruppen, där Leonardus undervisat. Vi hade ofta delat in oss i två mindre grupper och jag brukade ta ledningen i den ena. Att översätta en text, ta sig in i dess olika lager med hjälp av ordbok och grammatik, hade en lugnande effekt på min annars lite flimrande koncentration, och det verkade vara samma sak för eleverna i det här klassrummet. En trevlig stämning spred sig mellan borden.

Avslutningsvis gick jag igenom några uttryck som vållat mycket frågor, men märkte att eleverna nu var trötta och gjorde processen kort.

"Har vi någon läxa?" undrade Hannah Abbott.

Det hade jag inte tänkt på.

"Ni får en nästa gång", sa jag och log. "Blir ni väldigt besvikna om ni blir utan idag?"

Ett glatt, nekande mummel övertygade mig om att så inte var fallet. Inte ens Elvira verkade missnöjd med beslutet.

"Jag kan alltid göra egna studier", sa hon. "Titta, där kommer Ginny!"

Mycket riktigt var det Ginny som stack in huvudet i klassrummet, där dörren nu stod öppen eftersom eleverna började packa ihop och ge sig iväg. När hon såg Michael Corner, den mörke pojken vars hår påminde om Snapes, lyste hon upp och gick fram till honom, med det tjocka röda håret svallande över ryggen och skolväskan nonchalant svängande på axeln. De båda ungdomarna gav varandra en snabb kyss och började gå mot dörren, där de stötte ihop med Harry, Ron och Hermione. Ginny hejade glatt på dem.

Hermione hejade tillbaka, men Harry såg förvånad ut och Ron stirrade efter det unga paret, medan hans öron antog en allt rödare nyans.

"Är hon ... ", han viftade upprört med trollstaven i den riktning där de försvunnit, "... med den där killen?"

"Sen första dagen på terminen", svarade Hermione lugnt. "Hur så?"

"Men ... Hon har ju alltid varit kär i Harry!" väste Ron och blängde uppfordrande på sin vän, som dock var helt upptagen med att se på Cho. Hon höll på att plocka ihop sina saker, såg upp och blev lite skär om kinderna vid anblicken av Harry.

"Hon har alltid tyckt om Harry, men nu har hon gått vidare. Det finns många killar som gillar henne, ska ni veta", sa Hermione obesvärat. "Grattis till din första lektion Miriam, den verkar ha gått helt okej?"

"Ja, det kändes bra faktiskt. Det var roligt", sa jag. "Roligare än jag trodde att det skulle vara."

"Det var definitivt bättre än vår lektion i alla fall", sa Ron dystert. "Umbridge och Trelawney i samma klassrum, pest och kolera."

"Ja hu", höll Harry med, medan han slängde ett sista ögonkast efter Cho. 

"Umbridge och Trelawney? Varför hade ni dem samtidigt?" undrade jag.

"Har du inte läst tidningen i morse?" undrade Hermione. "Umbridge är numera överinkvisitor på Hogwarts och i sin fulla rätt och att gå runt och inspektera alla lärarnas lektioner! Ett nytt påhitt av det förbaskade ministeriet!"

"Och det gör att vi inte slipper tanten ens på de andra lektionerna", suckade Ron. "Ni skulle sett hur hon var på Trelawney, så att hon också blev mer jobbig än vad hon brukar vara."

"Umbridge måste ha en tidvändare", sa Harry bittert, "för tyvärr hinner hon med sina egna lektioner också. Vi måste gå, så att vi inte kommer för sent och jag får ännu mer straffkommendering hos den där gamla paddan." Han rufsade sig frustrerat i håret på sitt typiska sätt. Plötsligt lade jag märke till något, som gjorde mig oroad.

"Harry, vad är det där på din hand?" Hela överdelen av högerhanden var täckt av tydliga ärr som såg ut som bokstäver.

"Äh", sa Harry genast och fick bråttom att dra sig mot dörren.

"Du borde berätta det för McGonagall, Harry", sa Ron allvarligt.

"Eller för Dumbledore", inföll Hermione. "Men du har rätt, vi måste gå. Ses senare, Miriam."

När de gått satt jag ensam och tankfull kvar i klassrummet. Det hemtrevliga minnet av lektionen överskuggades av oron för det jag skymtat på Harrys hand. Jag hade en bestämd känsla av att även det handlade om undervisning. En undervisning som slagit väldigt fel.