Kraften (femte året)

Kapitel 57 - Band

Långt efteråt skulle det talas om det som hände på Hogwarts den där första kvällen på sommarterminen. Det fullständigt naturtrogna kärr, som vid detta tillfälle skapades i en av korridorerna, finns än idag kvar som ett minnesmärke över de bröder som nu är kända namn inom försäljningen av magiska skämtartiklar. Denna kväll var dessa numera välbärgade affärsmän emellertid fortfarande skolpojkar som åkte fast för sitt busstreck mitt i den stora entréhallen. Av ånger syntes dock inte ett spår hos någon av dem, då de rätt och slätt kallade till sig sina konfiskerade kvastar och för alltid lämnade Hogwarts med sikte på horisonten.

I den stunden var för mig den allt överskuggande känslan lättnaden över att Harry just dykt upp vid min sida, osedd tillbaka från Umbridges kontor.

"Jag fick prata med Sirius", viskade han till mig, "och med Lupin också." Han såg betydligt gladare ut, som om en tyngd lyfts från hans axlar och han upplevde samma frihet som bröderna på sin flykt högt uppe i luften. De såg fullständigt obekymrade ut och Fred ropade glatt över folkmassan: "Vi ses på Diagongränd 93, Weasleys vassa varor - vår nya affärslokal!"

De skulle klara sig. Fred och George var överlevare, vad de än tog sig för. Eleverna jublade i extas långt efter att de två små prickarna försvunnit på himlen.

Umbridge var naturligtvis i upplösningstillstånd.

"Återställ ordningen omedelbart!" ropade hon gällt. "Filch ... Snape ... Inkvisitorspatrullen! Se till att alla omedelbart förs till sina elevhem och går direkt i säng! Den som inte lyder kommer att bli fysiskt straffad!" Filch viftade bekräftade med ett pergament prytt av en färsk, lysande underskrift.

"Äntligen!" ropade han, så till sig att de giktbrutna armarna flaxade okontrollerat. "Tillstånd att prygla elever, som i de gamla goda tiderna!"

Harry och jag drogs med i det tumult som uppstod, trycktes framåt i havet av både uppsluppna och förskräckta ungdomar, som försökte komma så långt bort från Umbridge och Filch som möjligt. Vi stötte ihop med Hermione och Ron, han resignerad och hon flämtande upprörd.

"Vad ska det nu bli av dem?" klagade hon. "Hur kan man missa sin examen?" Ron bara skakade på huvudet, men han verkade inte speciellt orolig för bröderna. Vi manglades obarmhärtigt fram av folkhopen, upp i trapporna på väg mot Gryffindor. Jag försökte fåfängt vända mot strömmen, ville inte till elevhemmet just nu, speciellt eftersom det inte skulle anses lämpligt att jag befann mig där. Med en vinkning mot trion började jag kämpa mig tillbaka. Horder av Gryffindorelever, någon lärare, en uppspelt Peeves ... allesammans vällde fram mot mig och paniken började växa. Jag måste undan, till varje pris. Nu började dessutom de höga trapporna röra sig och svänga runt, något som alltid gjorde mig maximalt förvirrad.

Och vips satt jag fast, hade åkt ner med nästan hela benet i ett av de felande trappstegen. Det var inte första gången det hände - både jag och Neville hade varit med om vid ett antal tillfällen - men det var första gången det skedde i en vilt stormande folkmassa. Elever ramlade över mig och trampade okontrollerat. Jag skrek av smärta innan jag tappade andan för ett ögonblick och det svartnade för ögonen.

"UNDAN!" En skräckinjagande stämma dånade genom trampandet och skriken. Ögonblicket därefter befann jag mig i Severus famn. Med ett fast grepp grepp under mina armar och om mitt högra ben - det som satt fast i trappan - befriade han mig, snabbt och smidigt som alltid. Alla ljud och rörelser runt omkring oss vek undan, tonade bort i periferin när han, utan att avlägsna sitt skyddande grepp, såg mig djupt i ögonen.

"Är du oskadd?" frågade han, med ansiktet tätt intill mitt.

Jag såg tillbaka på honom, förundrad över hur naturligt det kändes att åter vara i hans armar. För en sekund gled hans blick mot länken om min hals, innan den sakta och frågande återvände till mina ögon.

  Nej, Severus, jag är inte oskadd! Jag vill tala med dig om allt vi såg i dina minnen. Reda ut vad som hände och varför, så att ondskan aldrig mer får makt över våra sinnen. Varje dag är fylld av ånger och saknad och varje natt av drömmar om allt vi upplevt tillsammans. Låt mig få stanna hos dig, Severus, i dina armar där jag alltid vill vara. Jag vill aldrig göra dig illa igen.

Just det - jag skulle aldrig göra honom illa igen. Jag svalde och mötte hans mörka ögon. Det var samma ögon som hade lyst av illvilja och skadeglädje när han hade attackerat stackars Quirinus, men de hade också varit sorgsna när han blev hånad av James och hans vänner.

"Jag är oskadd ...", jag tog ett djupt andetag och tillade: "... sir."

Hans ögon lämnade inte mina. Som om vi, på något underligt sätt, förankrade ett avtal - ett speciellt band mellan oss. Slutligen sa han kort: "Nåväl."

Han släppte mjukt sitt grepp om mig och sekunden därefter var han försvunnen bland de andra. Jag stod kvar, med livligt bultande hjärta och den kvardröjande värmen från hans händer. En på min skuldra och den andra ...

En sak var i alla fall helt säker.

Lika säker som att han lagt märke till länken.

Han måste också ha känt sidenbandet.