Kraften (femte året)

Kapitel 13 - Högkvarter

Hermione torkade svetten från sin vackert släta panna och strök undan de bångstyriga lockarna, medan hon vände sig mot mig. Vi log åt varandras rufsiga frisyrer och ålderdomliga svarta förkläden med broderade små ormar på.

"Nej, vet du vad, Miriam. Nu har vi slitit i flera timmar för att få det här vardagsrummet festfint", sa hon. "Jag går och hämtar en välförtjänt energipåfyllning av pumpajuice."

"Du är en ängel!" sa jag tacksamt. "Min hals känns som sandpapper."

"Det är bara förnamnet", instämde Hermione. "De måtte ha glömt bort oss här inne - det är så mycket att stå i nu! Men det är ändå mycket att se fram emot, tycker du inte? Tänk att Harry klarade sig igenom förhöret på ministeriet och får gå kvar på skolan ... att jag och Ron blev prefekter ... att vi ska ha avslutningsfest ikväll ... och att du ska åka Hogwartsexpressen med oss!"

Det var onekligen mycket som hade hänt och det mesta var, precis som hon sa, goda nyheter. I synnerhet för Ron som oväntat blivit vald till prefekt - alla hade trott att det skulle bli Harry. Alla inklusive Harry själv, hade jag så småningom förstått. Vi hade kommit att prata om det, eftersom jag varit där när de fick sina årliga brev från Hogwarts. I Rons och Hermiones kuvert hade prefektmärkena legat. Harry och jag hade blivit ensamma kvar i rummet, sedan de två vännerna glädjestrålande rusat iväg för att underrätta de närmaste familjemedlemmarna.

"Jaha", hade Harry sagt, "det var ju verkligen kul ... för Ron." Det hördes att han gjorde allt i sin makt för att låta som om han verkligen menade det, och det gjorde han säkert också, men jag hörde en besvikelse i hans röst.

"Alla verkar ha trott att det skulle bli du", sa jag erkännsamt och hoppades att det skulle göra honom gott.

"Jag har varit inblandad i för mycket trassel", konstaterade Harry.

"Dina ... äventyr?" 

"Ja, och Ron och Hermione var ju med mig under en stor del av dem ..."

"Men inte alltid", sa jag. "Inte på kyrkogården i juni mot Voldemort."

"Och inte första året, när Voldemort delade kropp med Quirrell och jag till sist fick kämpa ensam mot honom."

"Quirrell?"

"Professorn i försvar mot svartkonster. Quirrell var läraren, som Voldemort pratade om på kyrkogården i juni, om du minns?"

Jag nickade med en rysning. Harry hade sedan berättat för mig om det bisarra faktum, att deras lärare i magiskt försvar under hela första läsåret varit bebodd av Mörkrets herre och haft dennes ansikte gömt under en stor turban. Han hade naturligtvis varit ute efter Harry, men redan då hade den blott elvaårige pojken kunnat göra motstånd. Vid flera tillfällen nu hade han visat sig kunna stå emot den mäktige onde trollkarlen och det var därför han fortfarande var ett så hett byte, nu i de mörka tiderna. Jag hade känt mig hedrad att Harry berättade om det här för mig, eftersom han annars var väldigt tystlåten om allt ovanligt som hänt honom. Han ville egentligen inte sticka ut från mängden. Men något i de svåra tiderna hade fört honom och mig närmare varandra.

Mina tankar drogs tillbaka till vardagsrummet och Hermione, som gladdes åt de ljuspunkter som trots allt hägrade inom den närmaste framtiden. Hon slog förtjust ihop de för tillfället nedsmutsade händerna, gjorde en lätt äcklad grimas och gned sedan av dem så gott hon kunde mot förklädet.

"Ni smutsar ner min matmors ägodelar." Både jag och Hermione hoppade till vid ljudet av den knarrande rösten och vände oss om. Bakom oss stod Krake, den gamle husalfen, som var kvar i huset sedan tiden då Sirius mor regerade här. Han sneglade illvilligt på oss med sina små sluga ögon, innan han började hasa runt i rummet och plocka i oredan med missbelåten min. Jag visste att det var synd om Krake, men hans elaka tunga gjorde att det ändå var lugnast att försöka undvika honom. Något som inte var det lättaste, eftersom han hade för vana att ständigt dyka upp och motarbeta oss i städningen.