Kraften (femte året)

Kapitel 44 - Tårar

"Wow, säger jag bara. Tanten kommer att smälla av totalt när hon ser att ni har gått ut offentligt med det." Dean Thomas såg storögt på mig och Harry, där vi satt vid Gryffindorbordet och åt måndagsmiddagens väldoftande skinkpaj.
"Folk måste ju få veta vad han är i stånd till", sa Harry tyst. "Han och hans Dödsätare."
"Ni gör alldeles rätt", inflikade Neville plötsligt. "Det är modigt av er. Ni är verkligen sanna Gryffindors."
"Tack, Neville", sa jag och log mot honom, även om jag var ganska övertygad om att sorteringshatten inte skulle ha placerat mig i det röda elevhemmet. Nevilles respektfulla ansiktsuttryck gjorde mig dock ännu mer övertygad än innan om, att det varit rätt beslut att vittna tillsammans med Harry.
Både han och Hermione såg mot entrén, där Cho och hennes bästa väninna Marietta just kom in.
"Vi har ju alldeles glömt fråga", sa Hermione ivrigt, "hur gick er träff i lördags?"
Harry suckade och ryckte på axlarna. Cho tittade inte åt vårt håll utan gick med sin vän direkt till Ravenclawbordet.
"Jo, det var ett riktigt fiasko", sa han tungt. "Vi hade hur trevligt som helst först, men sedan när jag sa att jag skulle gå och träffa dig, Hermione, så blev allt lite konstigt ... och det slutade med att hon stormade ut från fiket och sa Vi ses, Harry. Jag fattar fortfarande inte vad jag gjorde för fel."
Hermione och jag utbytte en blick.
"Harry", sa Hermione försiktigt, "när du sa att du skulle träffa mig, hur formulerade du dig då?"
"Tja, jag vet inte riktigt ... jag sa väl bara som det var, antar jag? Att jag skulle träffa dig och att det inte gjorde något om hon följde med."
Hermione såg några sekunder ut som om hon bad högre makter om hjälp, men tog sedan ett djupt andetag och sa pedagogiskt: "Tyvärr var du lite okänslig, Harry."

"Hur då?"undrade Harry med uppriktig förvåning. "Hur skulle jag kunna ta med henne till puben, utan att tala om det för henne?"
"Du skulle ha sagt det på ett annat sätt", sa jag. "Som om du egentligen inte ville gå dit, men var tvungen."
"Just det", fyllde Hermione i, medan hon tog en eftertänksam tugga av skinkpajen. "Att du hoppades på att snart slippa därifrån, så att du kunde tillbringa tid ensam med henne igen." Hon funderade ett ögonblick. "Du kunde också på något sätt ha inflikat att du inte tycker att jag ser speciellt bra ut."
"Men jag tycker du ser helt okej ut!" sa Harry, som bara verkade ännu mer skeptisk.
"Tja, just det med ditt utseende kanske han inte hade behövt säga", funderade jag, "men definitivt det andra."
Harry såg från mig till Hermione som om vi varit av en främmande art, allra minst - eller som om vi kunnat ett speciellt språk och han behövde hjälp med översättning.
"Då kanske ni kan förklara varför hon började prata om att Roger Davies hade bjudit ut henne - och att hon brukade sitta och kela med Cedric på det där fjantiga rosa fiket?"
"Absolut", sa jag lugnt. "Hon försökte nog göra dig lite svartsjuk, för att se om du brydde dig mest om henne."
"Varför inte bara fråga det rakt ut?" undrade Harry.
"Det brukar inte tjejer göra", sa Hermione. "Det känns lite väl ... rakt på, kanske."
Jag instämde. Harry såg ordentligt fundersam ut, som om han fått en mycket svår läxa eller uppgift. Så tycktes han erinra sig den allra svåraste delen:
"Det värsta var ändå när hon började gråta igen."
"Vet du varför hon grät?" undrade jag försiktigt.
Harry ryckte på axlarna: "Cedric", mumlade han. "Precis som ... förra gången vi ... träffades. Som alltid. Ibland känns det som om hon bara vill umgås med mig för att prata om honom."
"Det tror jag ändå inte, Harry", sa Hermione. "Hon har gillat dig länge."
"Men varenda gång vi träffats så har det slutat med att hon börjat gråta."
Jag tänkte på hur många tårar det varit mellan mig och Severus. Vi hade båda gråtit vid flera tillfällen och sökt stöd och tröst hos varandra när det varit som svårast.
"Tårar behöver inte vara något dåligt", sa jag eftersinnande. "Tvärtom."
Men Harry såg närmast skrämd ut.
"Jag vill ju att hon ska vara glad med mig", sa han. Så lyste han upp och såg mot Ginny, som banade sig väg fram till vårt bord, lerig och iförd full quidditchmundering: "Hur gick träningen?"
"Skit", sa Ginny lakoniskt, medan hon strök en regnvåt hårslinga från ansiktet och slog sig ner vid pajfaten. "Men det kan åtminstone bara bli bättre. Eller vad säger du, Ron?" Hon såg mot sin bror som tungt landat på andra sidan bordet, precis lika lerig och med dyster uppsyn, medan han drog vartenda fat i närheten till sin tallrik.
"Varför kan Angelina inte bara låta mig sluta i laget?" muttrade han.
"Hon vet att du har det i dig", sa Harry. "När du är i form och glömmer av att folk tittar." Han såg betydligt gladare ut, trots att läget verkade mörkt även inom hans favoritsport. Tack Merlin för allt som hade den effekten! Quidditch hade en enda mening för mig: att tända lite pojkaktigt liv i Harrys ögon och få honom att tänka på annat än faror och ansvar.

Den följande veckan, då jag hade fullt upp att oroa mig för hur det skulle bli när reportaget kom ut, kunde jag märka att stämningen var spänd och nervös också bland ungdomarna - just på grund av den populära sporten. Läget såg inte bra ut för Gryffindor som skulle spela mot Hufflepuff. Det var nästan bara jag och Hermione som inte var i upplösningstillstånd på grund av det stundande evenemanget. Ron var utan tvekan den det var mest synd om - hans ansikte hade blivit en nyans mer grönt för varje dag som förde oss närmare lördagen. Och apropå tårar, tyckte jag mig skymta dem i hans ögon efter matchens resultat. Den hade varit kort och smärtsam, med en massa misslyckade räddningar från hans sida. Till slut hade Gryffindor förlorat, men mirakulöst nog bara med tio poäng, eftersom Ginny tagit kvicken, den lilla bevingade bollen som alltid satte punkt för matchen.
"Var du alltså tvungen att ta den?" sa jag fundersamt när vi hälsade på laget i omklädningsrummet efteråt. "Trots att det avslutade definitivt?"
Ginny såg tålmodigt på mig.
"Annars hade ju Summerby från Hufflepuff snappat åt sig den", förklarade hon, "och då hade vi förlorat med en väldig massa fler poäng."
"Aha", sa jag ödmjukt och log mot Harry, när han skrattade åt mig. "Tänk när ni spelar i laget båda två", sa jag varmt till dem, "då blir nog Gryffindor oslagbara."
Harry och Ginny gav varandra en snabb blick, som kändes som en gnista i luften, innan han på nytt sjönk ihop och ryckte på axlarna: "Jag är ju avstängd på livstid."
"Du är bara avstängd så länge Umbitch finns på skolan", protesterade jag och Ginny i mun på varandra. "Och förhoppningsvis blir det inte så länge!"

Men tyvärr såg det ut som om den målmedvetna damens väg till makten bara börjat. Trots att den därpå följande måndagen mer än någonsin skulle få oss att hoppas, att Umbridges tid på skolan skulle få ett slut.