Kraften (femte året)

Kapitel 20 - Inspektion

"Jag kunde sagt till dig från början att det är hopplöst." Hermione skakade på huvudet, för att ge eftertryck åt sina egna ord, medan hon förtroligt lutade sig fram mot mig över bordet. Den sjunkande eftermiddagssolen gled över bibliotekets hyllor och fick de skuggade områdena att framstå som mörka och olycksbådande. Jag darrade fortfarande, trots att det gått över en timme sedan jag varit på Umbridges kontor.

"Den kvinnan går inte att tala med", fortsatte Hermione. "Jag har försökt, jag också. Som att prata med en vägg. En vägg med förfärliga, rosa tapeter." Hon log litet åt sin liknelse. "Men var inte orolig, Miriam. Jag har en idé, förstår du, om hur vi kan lösa en del av problemet med henne. Låt mig bara prata med killarna om det igen - vi måste övertyga Harry, förstår du - så ska du få veta sedan."

"Verkligen?" Jag log svagt. "Tror du att vi, med hjälp av din idé, kan fortsätta stå starka med henne i närheten? Ja, vi måste ju försöka ... Det värsta är att hon såg hur rädd jag blev", sa jag sorgset. "Hon såg det och hon njöt av det."

"Ja, sådan är hon", sa Hermione. "Vidrig, rent ut sagt. Hon har en farlig människosyn. Tydligen har hon arbetat hårt för olika regler som avgränsar olika magiska varelser från varandra, och hon lär avsky blandraser som varulvar och halvjättar."

"Det är just det som skrämmer mig", sa jag. "Jag har ju min magi lite ... annorlunda fördelad, som du vet. Vid riktigt starka återhållna känslor kan det ske ... incidenter. När jag blev så skrämd där inne på kontoret, föll flera saker ner från väggarna, och jag såg att hon blev misstänksam."
Hermione lyssnade uppmärksamt på mig och såg ut att fundera skarpt.

"Du och Harry har flera personer som kan skydda er från Umbridge", sa hon sedan, med bestämd ton. "Tänk på alla i Orden, till exempel. Flera av dem finns ju här i skolan. Håll dig borta från Umbridge, och desto närmare de som ingår i Orden."

Hennes ord fick mig att åter tänka på en viss ordensmedlem. Mer än gärna skulle jag ständigt velat vara i hans närhet. Aldrig hade jag saknat honom så mycket som nu. Det var värre än fysisk hunger. När Fenixordens medlemmar återvände till skolan, måste jag få träffa honom igen på något sätt, kosta vad det kosta ville.

Till att börja med såg måndagen mycket lovande ut. Alla medlemmarna i Orden fanns på plats, inklusive en viss person som jag knappt kunde ta ögonen från under frukosten, Harrys straffkommendering var äntligen över, och jag skulle ha min andra lektion i latin.

Den var noggrant planerad under den föregående arbetsveckan. Trots att latinklassen var en liten och mycket studiemotiverad grupp hade jag tagit det säkra före det osäkra och gjort vissa efterforskningar. Närmare bestämt hade jag pratat med mina vänner om vilka kvaliteter de uppskattade hos lärare och då varit noga med att lyssna på Ron lika väl som Hermione. Kontentan av det hela var att elever alltid uppskattade att få ställa frågor om det de mest undrade över i ämnet. Att de kunde se den praktiska kopplingen till hur de kunde ha nytta av det de lärde sig. Detta var bland annat något som Remus Lupin varit duktig på då han undervisade i försvar mot svartkonster. Vi hade även tillsammans kommit på att det kanske skulle motivera och underlätta för eleverna, om de fick översätta sina aktuella trollformler till engelska. Det kunde göra formlerna lättare att minnas och kanske även att utföra.

Jag kände mig alltså relativt lugn och förberedd när jag skulle möta min lilla grupp. Nu visste jag ju också vilka de var och hur bra de arbetade, så till att börja med var det bara att ta vid där föregående lektion slutat.

Precis som förra lektionen kom de in i små grupper, under glatt småprat med varandra. De gick direkt till de platser, som jag bestämt åt dem förra gången. Elvira och Justin hälsade respektfullt på varandra, liksom Ernie och Padma. Cho och Michael blev till och med lite skära om kinderna, då de återsåg varandra över latinlärornas pärmar. Harrys favorit och Ginnys pojkvän - hur skulle detta gå? Det var intensivt i ungdomarnas känslovärld.