Kraften (femte året)

Kapitel 39 - Nyheter

Jag hittade trion i biblioteket bakom högar med böcker, i gott sällskap med många andra femteårselever som arbetade febrilt vid de små upplysta borden. Harry såg bedrövlig ut, vit i ansiktet med ärret olycksbådande mörkt och tydligt i pannan. Med jämna mellanrum förde han handen till det, som om han ville gnida bort smärtan.
"Åh, där är du", sa han när han fick syn på mig. "Hur gick det med Snape?"
"Han sa bara detsamma som till dig", förklarade jag. "Att det är viktigt att du försöker stänga till hjärnan."
"Ja, jag har försökt övertyga Harry om samma sak", inföll Hermione. "Tänk på att det är Dumbledore som fixat de här lektionerna."
"Men ni vet ju vad jag såg nu", protesterade Harry. "Jag såg ju tydligt och klart vägen genom korridoren och förstod att den finns på Mysterieavdelningen på ministeriet. Jag var ju där i augusti med din pappa, Ron - och det var samma dörr som han satt och vaktade när ormen bet honom."
"Det är inte många som vet något om Mysterieavdelningen", förklarade Ron. "Inte ens de som arbetar på ministeriet. Pappa har berättat att de kallar de som jobbar där för onämnbara. Ingen vet egentligen vilka de är eller vad de gör."
"En sak är i alla fall säker", sa Harry. "Voldemort vill ha någonting där inne ... aj!"

Han förde snabbt handen till sitt ärr och såg närmast grön ut i ansiktet. Hermione såg skrämt på honom.
"Du borde ändå inte ha de där synerna", sa hon strängt. "Och du ser inte alls ut att må bra. Vilket kanske inte är så konstigt, eftersom din hjärna blivit utsatt för påfrestningar."
Hon vände sig till Ron:
"Vilket jag tvivlat på att din hjärna har blivit, Ron. Har du gjort färdigt läxan vi fick av Umbridge? Jag har nog sett quidditchtidningen du haft gömd i Magisk försvarsteori hela kvällen."
Ron såg skuldmedveten ut, men lade sedan huvudet på sned:
"Hermione, om du hjälper mig med läxan lovar jag att tömma Krumbens kattlåda hela veckan. Utan att använda magi."
"Han är utekatt, vet du väl", fnös Hermione. "Men jag ska hjälpa dig, om du anstränger dig själv och inte skriver av något. Kom, så går vi till uppehållsrummet. Bara du och jag, så du inte blir distraherad."
Ron gjorde en förvånad min åt Harry över hur lätt det hade gått och följde sedan efter Hermione som en lydig liten hund. Jag stirrade efter dem, som så många gånger förr imponerad av Hermiones intuitiva känsla för när två personer behövde tala ensamma. I detta fall jag och Harry. Han såg trött på mig under lampan, med stora mörka ringar under ögonen. Jag fick en klump i halsen av medlidande.
"Du mår inte alls bra", sa jag i en ton som inte tänkte låta sig motsägas. "Att bli utsatt för legilimering kan vara en stor påfrestning, och det måste vara ännu svårare när det är meningen att man ska försvara sig mot den."
"Vad menade han med att du har erfarenhet av det här?" frågade Harry, matt men utan omsvep.
"Du vet att professorn hjälpte mig med kraften i våras. Han utövade även legilimering på mig, för att tyda de drömmar jag haft om svartälvorna."
"Åh, stackare", utbrast Harry och det hördes att hans medlidande kom rakt från hjärtat. Jag skakade dock avfärdande på huvudet och fortsatte:
"Det jag vill komma till är, att även om det var en väldigt stark upplevelse, blev det lättare för varje gång. Jag vande mig mer och mer vid det."
"Hoppas du har rätt", sa Harry klentroget, medan han flackade med blicken och rastlöst plockade med en av fjäderpennorna från röran på bordet.
"Jag vet att det är mycket svårare för dig", återtog jag, "eftersom du måste försöka stå emot, medan jag bara behövde låta mig läsas. Men en sak vet jag."
"Vadå?" frågade Harry och såg tillbaka på mig.
"Att du kan lita på professorn."
"Men hur ska jag kunna det? Du vet inte hur nedrig han var mot oss de första åren", sa Harry och slog förtvivlat ut med händerna, så att några pergament med anteckningar föll till golvet.

"Jag har hört talas om det", sa jag sakta. "Jag har också hört att det länge varit bättre. Människor kan ändra sig."
"Han var inte direkt trevlig mot mig nu heller", sa Harry dovt med blicken i bordet.
"Nej, kanske inte. För att härda dig, skulle jag tro. Nej, förresten, jag vet det", vidhöll jag och försökte fånga hans blick. "Jag lovar dig - när det verkligen gäller, kan du lita på honom."
"Gör du det, alltså?" undrade Harry och såg upp på mig med skarp blick. "Helt och hållet?"
"Ja, det gör jag. Han har hela tiden haft kännedom om mitt ärr och är en av de få som vet. Du har väl förresten inte berättat det för någon?" frågade jag allvarligt.
"Självklart inte!" sa Harry och såg förolämpat på mig. "Inte ens för Ron och Hermione, om det är det du undrar. Jag om någon vet väl, att så få som möjligt bör känna till det där ärret. Om Voldemort får reda på det, lever du lika farligt som jag."
"Förlåt, Harry. Det är klart att du inte har sagt något. Jag ska låta dig vara nu, så att du kan gå upp och lägga dig." Klumpen i halsen återvände, när jag såg hur trött han var. Om jag ändå kunnat ta hand om honom på något sätt! Bara stoppa om honom med en magisk filt, som gjorde hans sömn drömlös och fridfull.

Det behövdes dock bara en enda blick på Harry följande morgon för att inse, att hans natt varit allt annat än fri från drömmar. Håglöst rörde han runt i sina frukostflingor, medan Ron kastade medlidsamma blickar på honom.
"Det hände igen", upplyste han mig, när jag gjorde dem sällskap vid bordet. "Berätta för henne, Harry!"
"Jag drömde", sa Harry. "Eller, upplevde - för jag hade inte ens hunnit lägga mig innan det hände. Han är lycklig .... mår bättre än på fjorton år."
"Åh, Merlin. Det var riktigt dåliga nyheter", suckade jag. Sedan kom jag att tänka på något: "Kanske är du tillfälligt mer sårbar efter ocklumeneringen?"
"Ja, det trodde Hermione också", instämde Ron. "Det var därför hon bad mig titta till Harry igår kväll."
I detsamma dök Hermione upp med Daily Prophet under armen, färsk direkt från postugglans näbb. Efter ett kort godmorgon slog hon sig ner och började läsa.
"Åh nej!" utropade hon nästan med en gång och viskade sedan till oss: "Här har vi svaret på dina drömmar, Harry." Hon bredde ut tidningen över bordet, så att alla fyra kunde läsa.
Massflykt från Azkaban. Ett tiotal ansikten på rörliga fotografier stirrade hånfullt mot oss - samtliga Dödsätare dömda för fruktansvärda brott, som fanns nedtecknade under vars och ens bild. De flesta namnen var okända för mig, men bland offren kände jag genast igen ett namn - Longbottom. Frank och Alice Longbottom hade blivit torterade och för alltid invalidiserade av den ovårdade kvinnan på bilden, Bellatrix Lestrange.
"Är det släktingar till Neville?" undrade jag förfärat.
"Hans föräldrar", sa Harry tyst varvid Ron och Hermione nickade bekräftande. "Vi träffade dem och Neville på St Mungos hos mr Weasley i julas." Jag såg bort mot den rara Neville, som satt en bit bort vid Gryffindorbordet. Min träningskompis.
Det fanns emellertid fler dåliga nyheter.
"Kan ni tänka er att de försöker skylla på Sirius," stönade Harry. "Att han skulle ha hjälpt Dödsätarna fly och samlat dem kring sig."
"Tja, någon teori måste de ju ha, eftersom de ännu inte tror på din version", sa Hermione. "Men vem är det här? På det infällda fotot? Jessica Raven, fängslad för konspiration mot trollkarlssamhället, efterlyst och försvunnen sedan 1992 ... Det är ju fyra år sedan! ... änka till Dödsätaren Evan Rosier ..." En vacker kvinna med mörkt hår och kyligt blå ögon såg på oss med ett outgrundligt, lite förnämt ansiktsuttryck. Hon såg vagt bekant ut men jag kunde inte placera var jag sett henne och blev avbruten i mina tankar av ett förfärat utrop från Hermione:
"Nej, men titta ... här på sidan tio ... så sorgligt!" Hon visade ännu en nyhet om en mr Bode, som nyligen dött på Sankt Mungos, strypt av en krukväxt han fått i julklapp och hade bredvid sängen.

"Och vet ni vad det kusliga är?" viskade hon. "Att vi såg när de kom in med krukväxten till honom. Det var också när vi var där i julas ... Här står det att det var en stickling av djävulssnara och att botarna inte upptäckte det."
"Mr Bode ... det låter så bekant ...", mumlade Ron. "Jo, nu vet jag! Han var en av de onämnbara. Han jobbade på Mysterieavdelningen!"
"Den här Mysterieavdelningen dyker hela tiden upp", instämde jag, illa berörd. "De som befinner sig där verkar ha en tendens att råka illa ut ..."

Hermione hade fått en beslutsam min. Jag kände igen den från i våras, när hon bestämt sig för att fånga Rita Skeeter, och från i höstas, när hon tagit initiativet till DA-gruppen.

"Det är absolut värt ett försök", sa hon, "och jag är den enda som kan göra det!" Hon ställde ifrån sig glaset med pumpasaft och rusade bestämt iväg.
"Varför måste hon göra sådär?" klagade Ron och jag var benägen att hålla med honom. Harry ryckte på axlarna men lyste upp, då vi plötsligt såg Hagrid passera vårt bord. Inte för att vår store vän heller var en direkt upplyftande syn just nu. Hans ansikte var om möjligt ännu mer blåslaget och han hade ett färskt rivmärke rakt över näsan.
"Hur är läget, Hagrid?" undrade Harry.
"Jorå, jorå ... fullt upp inför terminsstarten ni vet ... lektioner å planera ... Han rev sig besvärat i skägget med en bekymrat blick uppåt lärarbordet. "Mycke å stå i me djuren också, salamandrarna har fått fjällröta förstår ni ... måste smörjas me chilipulver ... å ja går ju på prov nu", tillade han liksom i förbifarten.
"På prov?" väste Ron ganska högt, så att Harry fick hyscha på honom.

"Ja ja, de var ju väntat", mumlade Hagrid ur skägget. "Den där inspektionen gick ju inge bra alls. Nä, nu måste ja tillbaka till djuren ... har ju mitt å sköta ... adjöss pojkar å lilla fröken ..." Han lämnade oss utan vidare utläggningar.

Harry lutade huvudet i händerna.
"Ska de dåliga nyheterna aldrig ta slut?"
Jag höll med honom. Malfoy i latinklassen, Dödsätare på rymmen och Hagrid på prov. Nu behövde vi verkligen inga fler utmaningar i tillvaron.