Werewolves - Glowing Eyes (Under Redigering)

Vad håller du på med egentligen?

Nästa morgon skulle vi jobba i par. Och Elin var visserligen där, men det stoppade inte hundvalpen ifrån att slå sig ner bredvid mig. Elin brukar alltid vara först i klassrummet fast idag var det ett undantag. Hon var den sista som kom in innan vi började och gick som vanligt emot vår vanliga bänk under Mr. Thompsons lektioner.
Hon fick med ett förvånat leende ändra sin kurs och styra mot den enda lediga platsen bredvid Felicia.

I början av lektionen så spanade hon in mig rejält men gav sedan upp och styrde blicken emot Seth istället. Hon gav mig en frågande blick och jag svarade genom att himla med ögonen och nicka med huvudet åt Seths håll.
Mr. Thompson tyckte sedan naturligtvis att det var enklast att jobba med den man sitter brevid.

När han sa det hördes suck, stön, nääh och åhhhh. Vi skulle göra en uppgift om djur. Seth frågade:

"Vilket djur vill du skriva om?"

Han lät till och med som en hundvalp. Jag kom att tänka på vargen i skogen:

"Varg"

Han svarade:

"Och vad vet du om vargar?"

"Typ... INGENTING."

"Så varför väljer du då-"

"För att jag inte kan. Något. Om vargar."

Han flinade:

"Så du hoppas bara på att jag kan något om vargar?"

Jag ryckte på axlarna och tänkte med blicken på honom:

Du ser ju ut som en hundvalp.

Han skrattade till med blicken på mig, som att han precis hört mitt konstaterande. Jag ryckte till och frågade:

"Vad är det?"

Han tog upp sin IPhone, och skakade på huvudet med ett flin.

"Inget"

Han tryckte på mittenknappen och kollade snabbt på klockan. När han gjorde det såg jag att han hade fått ett meddelande från någon som hette Sam:

Vet du nått än då?

Han la snabbt ner telefonen igen när Mr. Thompson visade sig framför våran bänk några sekunder senare.

"Hur går det för er då? Har ni valt ett djur än?"

"Varg"

Konstaterade Seth med en nickning. Under resten av lektionen så skrev vi ner så mycket vi kunde om vargar. Eller snarare så mycket Seth och wikipedia kunde om vargar. När det ringde ut så följde han inte med till matsalen utan fortsatte till höger mot utgången. Ännu en barnunge som äter ute varje dag med ursäkten att skolmaten är äcklig. Några sekunder senare önskade jag nästan att jag hade följt med, när Elin kom upp bredvid mig och babblade på som en tokig om vad som pågick mellan honom och mig, och jag svarade tusen gånger för mycket att det inte var någonting speciellt, förutom att han liknade en hundvalp väldigt mycket. Fast inuti argumenterade jag med mig själv:

Vad håller du på med egentligen?

Vet inte. Han verkar snäll.

Verkar? Du känner honom inte ens.

Då får jag väl lära känna honom.

Jovisst..

Sluta vara så negativ!

Det finns en anledning till varför du inte har några killvänner..

Äh, håll tyst... jag har ju inte många vänner alls.

Just det, perfekt.

Jag suckade och ryckte på axlarna. Att argumentera med sig själv får man inte ut mycket av... Elin kommer inte tycka om det här...
Fast till min förvåning så hade jag faktiskt fel den här gången.