Werewolves - Glowing Eyes (Under Redigering)

Ett enkelt knep

När vi väl lyckats hamna i position så kunde jag se dem komma från skogen. En flock rovdjur som rörde sig så tyst att jag hade blivit lugnad om någon av dem hade rytit. Seth som stod längst fram sa något till Sam och skiftade. Hans lugna hållning och svarta gestalt lugnade mig. Sättet han ruskade på sig, knäckte nacken och sträckte på benen visade hur lugn och säker han var. Jag vände mig mot Zac som flinade åt Seth.

- Hur många strider har ni varit i?

Frågade jag nyfiket och en aning roat av hans leende. Zac lutade sig åt mitt håll men fortsatte titta på Seth som hotfullt gick framåt med ett morr.

- Vi?... ungefär tio. Tio och ett halft...

La han till sen med ett leende. Jag la det på minnet och tänkte att när det här är över så måste jag fråga vad tio och ett halft betyder. Men jag höll tyst och lät honom fortsätta:

- Men Seth... ingen vet hur många strider han har varit med i. Han kom till vår flock för ett år sedan och blev ledare bara efter två veckor. Han var bara sexton.

Jag visslade lågt. Sexton? Inte dåligt...

- Han är yngst i vår flock men den mest erfarna. Fast det är bara jag James, och Sam som vet. Han skulle bli ett föremål som flockarna skulle döda för ifall de visste Seths ålder och talang.

Han flinade igen.

- Vad är det?

Frågade jag. Zac skakade på huvudet.

- Han kommer att skicka iväg flocken till anfall när som helst nu...

- Va?! Varför då?!

Utbrast jag. Han vet ju inte ens vad de gör här?

- Det är ett billigt knep. Ser du Alphan som står till höger vid trädet med avbruten gren? Den guldbruna.

Jag svepte med blicken över ledet av vargar och fick syn på en guldbrun varg med guldgula ögon. De var så gula att det såg ut som att de lyste när han svepte med blicken. Jag nickade.

- Ifall han hade varit här för att förhandla så skulle han inte tagit hit hela flocken. Och han hade ställt sig längst fram, som Seth.

Seth hade nu stannat och en tjock tystnad la sig över fältet. Jag höll andan. Ingen rörde sig. Det enda som hördes var fåglarna som lyfte från en gren och träden som svajade i vinden. Sedan sträckte plötsligt Seth på sig och röt så högt att jag fick gåshud. Första ledet stormade fram och jag stod som förstenad. Den andra flocken reagerade direkt och rusade också fram. Jag hade fortfarande inte skiftat. Det var som en lördag i gallerian när alla slängde sig över varandra, och jag stod i mitten. Innan jag visste ordet av det hade en rödbrun varg kastat sig över mig och tryckt ner mig mot marken. Jag skiftade och insåg vem det var. Zacs rödbruna hår matchade hans päls och de bruna lekfulla ögonen var detsamma. Han tittade på mig en sekund och for sedan vidare i tumultet. Det var som att få en hink kallt vatten i ansiktet. Jag flög upp på alla fyra och fick syn på den guldbruna vargen. Han stod helt stilla och iakttog mig. Jag kände återigen hur en rysning gick genom kroppen. Ögonen lyste så starkt att det nästan var svårt att titta rakt på dem. Han gick närmare och närmare. När han bara var ungefär 10 meter bort så stannade han. Det pirrade i hela kroppen.

Jag kunde inte hindra mig själv. Jag kastade mig över Alphan. Om jag hade tänkt mig för så hade det beslutet kanske inte varit det bästa. Han reagerade snabbt och vred sig undan. Jag hann inte ens vända mig om för han hade siktat in sig på min nacke innan jag hunnit landa. Jag lyckades med nöd och näppe undvika den första attacken, men slapp inte undan den nästa. Hans käftar slog igen runt min nacke och jag spände varje muskel i kroppen. När han vred om så kunde jag höra hur något bröts. Men jag var fortfarande vid liv iallafall.

Och tillräckligt vid medvetande för att känna smärtan. Jag föll till marken och slöt ögonen. Alphan trodde att jag var död och tappade snabbt intresse för mig. Jag tänkte till Seth:

Jag låtsas spela död. Oroa dig inte.

Det var konstigt hur den kommentaren hade den motsatta effekten. Han utbrast:

Va?! Är du skadad?! Jag kommer!

Nej.

Svarade jag bestämt.

Att du kommer hitspringandes är sämre för både mig och flocken. Strid, Seth. Vi behöver dig.

Hur kan jag strida när du inte är säker?

Tagga ner, Romeo. Din Julia går ingenstans.

Bara några minuter senare svarade han.

Dom retirerar. Rör dig inte, jag kommer!

Smärtan började konstigt nog avta. Men trots det, så började jag känna mig trött. Jag orkade inte svara Seth, inte ens i tankarna. Tillochmed att hålla ögonen öppna kändes som en stor möda. Om jag bara får stänga dem en stund...
Jag tillät mig själv att vila en stund och kände plötsligt hur ansträngande det var att andas. Jag drog en djup suck och lät lungorna stå stilla ett tag. Hjärtat som bankade i bröstet kändes som en överansträgning. Måste det banka så hårt?

Men hur mycket jag än ville så slutade inte hjärtat banka. Det var då jag insåg vad jag faktiskt ville. Jag ville dö. Seth hukade framför mig och jag gav upp. Sömnen tog mig i sina armar och höll mig hårt.