Werewolves - Glowing Eyes (Under Redigering)

Spring. Spring och titta inte tillbaka.

Jag funderade ganska länge på vad jag skulle göra för att få reda på vad han egentligen höll på med. Hela lektionen faktiskt. Och ju mer jag funderade, desto konstigare blev det. Elin väckte mig ur mina tankar:

- Hallå? Alwa till jorden?

Jag ryckte till.

- Förlåt. Vad sa du?

Hon pekade på de orörda böckerna i mitt skåp.

- Ska du inte packa några böcker? Vi skulle ju plugga idag?

Jag suckade inombords. Det verkar som att jag får skippa den här gången också. Ända sedan han hade kommit hit hade jag börjat hänga mindre med Elin och alla mina andra vänner för den delen. Den här gången kändes det nödvändigt att ljuga:

- Åh, sorry jag kan inte idag. Det där mötet blev ombokat till idag.

Elin bara log och studerade mig i tystnad under några sekunder.

- Säg till mig ifall någonting händer bara.

Jag rynkade på ögonbrynen:

- Vad skulle hända?

Hon sneglade bakom min rygg, och jag vände mig om. Seth stod vid sitt skåp och packade sin ryggsäck där hon precis tittat. Jag vände mig tillbaka och Elin gjorde en slängkyss medans hon gick bakåt och vinkade till mig. Jag himlade med ögonen men vinkade tillbaka. Fast inombords log jag. Hon fattade precis vad jag egentligen höll på med.

~

Jag slängde ryggsäcken över axeln när jag kommit ut ur skolan och började spana. Det tog inte särskilt lång tid innan jag fick syn på honom: relativt lång, och påväg mot skogen. Det var inte många som frivilligt gav sig in i skogen.

Jag skyndade efter men höll avståndet. Tydligen var inte det mitt smartaste drag, för jag tappade bort honom redan efter trettio sekunder. Jag tittade mig omkring för att desperat försöka få syn på honom. Efter ett tag gav jag upp med en suck och började gå tillbaka med en låg svordom över min dumdristighet.

Jag hann bara ta två steg innan jag nästan fick en hjärtattack: någon hade grabbat tag om min arm och jag hade nog hoppat från marken ifall ingen hade hållt fast mig nere. En halv sekund senare gjorde jag samma sak jag hade gjort mot Alex: jag svepte med benet och fick ner honom på marken. Dessvärre drog han ner mig i fallet eftersom att han höll i min handled i ett järngrepp.

Jag vet fortfarande inte vem denna främling var eftersom att mitt ansikte var tryckt mot hans tröja. Fast en sekund senare insåg jag vem det var, utan att se på hans ansikte. Lukten från hans tröja, jag kände igen den.

Så när han rullade runt och tittade ner på mig, fortfarande med sin hand runt min handled visste jag vem det var. De där hundvaplsögonen var inte det enda som avslöjade honom. Han tryckte ner min andra arm med sin lediga hand och frågade:

- Varför följer du efter mig?

- Tycker du inte att det är lite av en överdrift att brotta ner någon för att de följer efter dig?

Han flinade:

- Titta vem som pratar. Det var du som brottade ner mig ifall du minns?

Jag flinade tillbaka:

- Titta vem som pratar. Det är du som hänger över mig ifall du minns?

Jag härmade hans tonfall vilket fick honom att le ännu bredare. Ännu en gång kände jag hur hjärtat började banka och hur tröjan jag hade på mig började kännas underligt varm. Han reste på sig och drog upp mig utan att släppa taget om min handled.

- Tänker du hålla i min arm för evigt eller?

- Jag släpper ifall du säger varför du följde efter mig.

- Jag berättar ifall du släpper mig.

Han skrattade till.

- Du ger dig verkligen inte va? Och dessutom så är du jäkligt nyfiken.

Ännu en gång verkade det som att han visste mer än han borde. Men jag struntade i det och ryckte bara på axlarna. Han började gå och jag blev motvilligt dragen i samma riktning.

- Vart är vi påväg?

- Jag trodde du va smart?

- Det är jag. Så vart ska vi?

Han tittade framåt men ändå så skulle jag kunna svära på att han log:

- Så du har inte listat ut det än?

- Okej, för det första så var det där du sa till mig förut väldigt skumt. För det andra så var det obegripligt, så du borde nog göra dig mer förstådd nästa gång din hjärna kläcker en idé, smartskalle!

Han stannade. Jag trodde först han skulle vända sig om för att säga något men han fortsatte att stå vänd framåt med böjda ben och spända muskler.

- Vad-

- Scchh!

Väste han med ett finger på läpparna. Jag tittade mig omkring men höll min mun stängd. Han höll fortfarande i min handled och sa till mig med bestämd röst:

- Lyssna på mig. Du måste ta dig ut ur skogen. Spring. Spring och titta inte tillbaka. Förstår du?

- Du då?

- Förstår du?!

Jag tog tag i hans underarm med samma hand som han höll mig i.

- Jag förstår att jag inte kommer lämna den här skogen utan dig.

Jag började springa och drog med honom. Men bara efter några steg insåg jag hur mycket snabbare han var. Han nästan drog mig fram, och vi var ute på bara någon minut. När vi väl var ute på skolgården så satte jag mig ner på en av bänkarna med andan i halsen. Seth som nästan sprungit dubbelt så snabbt satte sig ner bredvid mig. Men till min förvåning var han inte trött alls. Det såg knappt ut som att han andades överhuvudtaget.

- Är du okej?

Jag kunde inte svara. Jag kunde inte andas heller. Det enda jag lyckades åstadkomma var små puffar i ett desperat försök att få in syre i systemet. När jag inte svarade så frågade han oroligt:

- Alwa?

Fortfarande inget svar. Håret hängde för ansiktet och jag såg hur en hand tog tag och förde håret åt sidan. Seth studerade mitt ansikte och ropade:

- Alwa!

Jag föll till sidan och han fångade mig och la ner mig försiktigt på marken. Jag kände mig trött. Paniken jag fått förut ersattes med utmattning. Just nu var jag så trött. Om jag bara fick sluta ögonen en liten stund. En liten stund... Jag kände hur ögonlocken blev tyngre. Seth tog tag i mitt huvud med båda händerna.

- Alwa? Alwa? Håll dig vaken, ok? Andas... Andas...

Plötsligt så kände jag hur någon kysste mig. Precis innan jag hunnit låta sömnen ta över så kände jag någons läppar över mina. Jag spärrade upp ögonen.
Jag hade inte längre något problem med andningen. Men jag låg inte längre på marken. Jag var inomhus i en säng jag inte kände igen, i ett rum jag inte kände igen. Men tvärs över rummet i en stol satt det någon jag kände igen. Med ett stön reste jag mig upp och han tittade snabbt upp. Och precis då så kände jag en smärta, värre än vad jag någonsin upplevt.