Werewolves - Glowing Eyes (Under Redigering)

Vad är det som händer?

"Syrena valde Seth - till en början. Men när vi två möttes så fanns det ett speciellt band som inte gick att kapa. Jag visste att jag hade hittat min mate. Och vi tänkte lämna flocken ihop, för jag visste att Seth aldrig skulle kunna hantera att vi var tillsammans."

Han tittade kort på Seth som såg ut att koka av ilska.

"Vi kom överens om att mötas i skogsbrynet vid gryningen."

Han tittade anklagande på Seth med blanka ögon. Rösten brast.

"Men hon kom aldrig. Jag letade och hittade henne tillslut. När jag fick vittring på hennes blod."

Det märktes på honom att det han funnit fortfarande hemsökte honom.

"Jag kunde inte räkna alla sår på hennes kropp."

Seth hade också tårar i ögonen, men jag kunde inte avgöra om det var tårar av ilska eller sorg. Jakob tittade på mig igen.

"Nu frågar jag dig Alwa... Vem har orsak att göra något så barbariskt?"

Jag var tyst och vände mig om för att titta på Seth. Han uttryckte djup sorg och ilska. Men ingen skuld, ånger eller skam. Det var med lättnad jag insåg att han inte hade något med hennes död att göra. Jag vände mig om igen och tittade på Jakob. Det fanns en viss ärlighet som inte gick att förfalska i hans ögon. Jag svarade lågt.

"Någon som vill vända er två mot varandra..."

Det blev knäpptyst. Både Seth och Jakob såg förvånade ut. Det var en helt ny tanke. En tanke som också var för svår att acceptera, uppenbarligen.

"Alwa.... du vet inte vad han är kapabel till."

Jakob fnös bakom mig.

"Vilket sammanträffande... jag tänkte precis säga samma sak."

Seth böjde på knäna för balans, redo att attackera. Jakob svarade genom att lugnt titta på honom med glödande blick. Kroppen skrek efter att gå till min mate, ställa mig vid honom. Varje muskel inklusive mitt bultande hjärta ville backa från Jakob och ta mig till säkerhet. Men trots mina nästan djuriska instinkter som hotade att ta över så visste jag att Jakob var oskyldig. Jag vet inte hur, men jag visste ändå. Och jag litade på honom.

Att gå till honom och blockera Seth skulle dock inte ge ett uttryck av neutralitet, speciellt inte när Seth var den som stod redo att attackera. Jag gick till Seth och ställde mig framför honom.

"Sluta. Jag förstår hur du känner dig, tro mig. Jag förstår bättre än någon annan. Men om du attackerar oprovocerat så gör du bara allt värre."

"Tro mig, det är inte oprovocerat..." morrade han utan att ta blicken från Jakob.

"Seth... Jag vet att du - förutom instinkten att ta hämnd - är rädd för honom."

"Jag är inte rädd för någonting."

"Du är rädd för att historien kommer upprepa sig. Du är rädd för att jag kommer lämna dig. Precis som hon gjorde."

Jag la handen på hans axel och tog med andra handen tag i hans haka för att vända hans ansikte mot mitt. Han tittade motvilligt på mig.

"Seth. Jag står vid din sida och jag går ingenstans. Jag älskar dig. Så lita på mig, och gå."