Werewolves - Glowing Eyes (Under Redigering)

Jakob

När jag vaknade så var det första jag kände smärta. Jag kunde inte riktigt komma ihåg vad som hade hänt. När mina ögon vant sig vid ljuset så såg jag att jag låg i Seths rum. Med stor möda reste jag mig upp och stönade sen åt smärtan i nacken som brände likt en eld, och den växte sig bara större. Zac öppnade dörren och kom in med ett glas vatten. När han insåg att jag var vaken så skyndade han att ställa ner glaset och gå.

- Jag hämtar Seth. Han har varit helt galen ända sen striden.

Jag försökte ropa åt honom att stanna men allt som hördes var en hemsk kraxning. Han stannade dock och vände sig om. Jag harklade mig och förklarade med hes röst.

- Hämta inte Seth.

Han såg förvirrad ut.

- Varför inte?

- Jag vill inte att han ska springa hit bara för att jag är vaken.

Zac flinade.

- Du menar, du vill inte ha någon som frågar varje sekund ifall din kudde ligger rätt?

Jag log.

- Något åt det hållet...

Sen klappade jag på sängen bredvid mig och han satte sig ner.
Jag drack ur vattenglaset han gav mig och suckade.

- Vann vi?

Han skrattade till.

- De retirerade. Så ja, vi vann.

Jag log och han strök undan en hårslinga.

- Du skötte dig bra där ute, snöflingan.

Jag fnös och halft skrattade åt den kommentaren.

- Jag stod som förstenad ända tills du kastade dig över mig, och sen var jag smart nog att ge mig på alfan.

Han stirrade på mig och brast sedan ut i skratt. Jag korsade armarna och tjurade.

- Vad?!

Han försökte hålla igen men lyckades inte särskilt bra. Tillslut fick han fram:

- Du gav dig på.... Alfan?

Han gned sig i ansiktet och skrattade till igen.

- Nej det var nog inte så smart... det är nog bara jag, Sam och Seth som skulle klara av en Alfa.

- Inte James?

Han lutade på huvudet.

- Bara om han har tur.

Vi skrattade båda två. Sen la jag min hand på hans.

- Tack.

- Ingen orsak. Jag borde hämta Seth innan han river stället.

Jag rynkade pannan.

- River stället?

Han ställde sig upp.

- Ända sen du fick nacken i kläm har han inte kunnat sitta stilla.

- Vad har han gjort?

- Inget än, men jag skulle inte tvivla på att han skulle ge sig ut i skogen och döda den där Alfan själv ifall ingen stoppade honom.

~

Seth hade precis som jag trodde inte lämnat min sida, sedan han satte en fot i rummet. När dörren öppnades flög han in och rusade fram till mig.

- ALWA! Mår du bra?! Har du ont någonstans?!

Jag tog hans händer.

- Jag mår bra. Sätt dig ner, hundvalpen.

Han hade berättat om flocken och Alphan. Jakob. Den killen var inte direkt min favorit.

- Jakob och jag har... ett förflutet.

- Tog du hans leksak i mellanstadiet?

Flinade jag. Seth var inte så gammal, så jag undrade vad för sorts oplockad gås han kunde ha med den där... Jakob.

- Han och jag var den här flockens bästa krigare. Men han ville vara mer.

Han var tyst en stund och jag konstaterade.

- Han ville bli Alfa.

Seth nickade sorgset.

- Men flocken valde mig. Och jag ville inte ge honom positionen.

- Var det därför han stack?

Frågade jag klentroget. Han bet ihop.

- Nej. Det var pågrund av det som hände efter. Precis efter jag valts till Alfa, hittade jag min mate. Syrena.

Jag höjde ett ögonbryn. Han log och tittade på mig.

- Åtminstånde trodde jag att jag hittade min mate.

Jag log tillbaka och tog hans hand.

- Jakob var också kär i henne, men hon valde återigen mig.

Flashback: (Seths perspektiv.)

De första solstrålarna nådde min hud och smekte den. Jag låg kvar en stund med ögonen slutna, och lät ljuset värma min kind. Tillslut nådde ljuset min ögon och jag höll  handen för ansiktet. Med en gäspning sträckte jag på mig och vände mig om för att väcka Syrena. Till min förvåning var hon inte där. Jag brukade alltid vara den som vaknade först. Men jag släppte det snabbt och gick upp för att äta frukost. När jag gick in i köket kände jag doften av en söt lukt. Jag kände igen lukten men kunde inte identifiera den. Några ögonblick senare fick jag syn på vad lukten kom från. Det var blod. Färskt blod som låg i en pöl på golvet. Och ett spår var målat över golvet och på dörren. Jag följde det ut med hjärtat i halsgropen. Jag visste vems blod det var. Spåret ledde ut i skogen och jag började springa. Jag sprang tills jag fick syn på offret.

Det var nästan omöjligt att säga vad eller vem det var som låg i smutsen med sår över hela kroppen. Jag föll till marken ovh stirrade på högen av kött och blod.
Sen tog jag hennes huvud i mina händer och grät mot hennes kind. Jag sa hennes namn gång på gång, men det spelade ingen roll. Hon öppnade inte ögonen.