Werewolves - Glowing Eyes (Under Redigering)

Perfekt... nu finns det två av dem!

När jag kom hem tänkte jag att om jag skulle klara att gå till skogen kl 01 00 var det nog bäst att vila vid det här laget. Jag la mig på sängen och slöt ögonen. Men tankarna höll kvar mitt medvetande. Det var som att min hjärna försökte hitta varenda liten tanke i huvudet som var värd att ifrågasätta.
Hur hade någon tagit sig in i skåpet utan att ha sönder låset?

Lämna mig ifred.

Vad betydde vargarmbandet?

Låt mig sova.

Jag fortsatte att argumentera emot mitt medvetande, och tillslut lyckades jag slita mig loss och kasta mig utför klippan till sömnen. Mitt medvetande började tappa greppet och efter ett tag somnade jag.

När jag vaknade var kl 12 56. Jag gick nerför trappan och satte på mig skorna. Det var ganska otroligt att jag lyckades släpa mig upp direkt, som den sömntuta jag är.

Med raska steg gick jag mot skogen. Klockan visade 12:59. Det kanske bara är någon som drivit med mig och ligger och flinar bakom en buske. Det skulle vara väldigt troligt. Fast varför gå igenom allt besvär? Varför bryta sig in i mitt skåp utan att bli upptäckt och sedan gå ut mitt i skogen kl 1 på natten? För att se en idiot som mig gå på ett så värdelöst prank? Knappast troligt.

Oavsett så är det ju ingen här iallafall. Jag vände mig om för att gå och då pep det till i min klocka. Den visade 01 00.

Då såg jag en gestalt gå i mörkret mot mig. När den var ungefär tio meter ifrån mig såg jag att det var en varg. Samma varg som jag hade sett någon dag sedan i skogen. Innan paniken hade hunnit nå mig och innan adrenalinet hade börjat pumpa, så hörde jag ett ljud bakom mig. Mina nerver var på helspänn och jag snodde runt som en rädd kanin.

Det var en annan varg som var kastanje-brun. Perfekt... Nu finns det två av dem! Vargens ögon var guldbruna, de såg nästan ut att lysa. Den reste sig högt och blottade tänderna. Den svarta gjorde samma sak samtidigt och jag kunde se hur ögonen blev svarta. Dom sprang framåt och hoppade mot varandra. Det blev ett vildt slagsmål och efter ett tag hörde jag hur någon ylade. Den kastanje-bruna vargen tittade upp och sprang sin väg. Jag såg att den svarta vargen tittade upp på mig och då såg jag att den hade ett rivsår på ögat. Jag kände en otrolig frestelse att röra vid den. Se den i ögonen, känna på den svarta mjuka pälsen. När jag sträckte ut handen så gick den och hämtade upp någonting bakom en buske mellan tänderna. Det såg ut som en nyckel. Jag höll ut handen och vargen släppte ner nyckeln i min hand. I några sekunder möttes våra ögon. Den verkade inte vildsint alls. Sättet den tittade på mig, den var så lugn... Som om den förstod mig, visste vem jag var. Tillslut bröt den ögonkontakten och försvann in i skogen. Och jag visste någonstams i mitt undermedvetna att jag inte längre var rädd.