Werewolves - Glowing Eyes (Under Redigering)

Då har du inget att oroa dig över. Eller hur?

Jag hade gått ut i skogen där jag fick vara för mig själv. Seth hade saker att göra efter striden och jag kände att jag bara behövde komma bort från allting ett tag. Mina tankar fick sväva medans gräset smekte min hud och solen värmde min kind, tills tystnaden bröts av ett prassel. Jag såg gräset röra sig längre bort och reste mig upp.

Gräset rörde sig på en annan plats. Jag gick dit, men ingen var där. Gräset rörde sig lite till höger, och jag sprang dit, men hittade inte ett enda bevis på att någon hade varit där. Nu rörde sig gräset bakom mig, men jag behövde inte leta för att se den enorma vargen som reste sig.

Jag backade instinktivt. Färgen på pälsen fick den att likna ett lejon snarare än varg. Ögonen lyste i guld. Han skiftade och jag granskade hans ansikte. Håret var blont, precis som mitt men mer gyllene, på gränsen till oranget. Han hade ett ganska rektangulärt format ansikte med en skarp käke. Men ögonen...
De var verkligen färgade i guld, och såg ut att lysa som på en katt. Han flinade kaxigt åt mig när han märkte att jag stirrade.

"Är jag så ful?"

Jag bröts ur förtrollningen och återgick till att vara på min vakt.

"Vad vill du?"

Han skrattade kort åt min fientlighet.

"Du kan ta det lugnt. Jag vill bara prata."

"Vad synd att jag inte vill lyssna..."

Han la huvudet på sne.

"Han har inte berättat om Syrena, eller hur?"

Jag kände en krypande känsla kravla sig uppför ryggraden. Tvivel. Tvivel på den sanning jag visste om som jag nu desperat försökte försvara.

"Han berättade allt! Hur du övergav flocken! Hur du-... kallblodigt mördade henne!"

Mitt hjärta hoppade över ett slag efter att ha yttrat dem sista orden. Hans leende nådde inte ögonen längre, och rösten mullrade i bröstet likt åska.

"Så det var det han sa?... Att jag dödade henne?"

Jag kom på mig själv med att instinktivt ta ännu ett steg tillbaka. En knut började strama i magen. Han tittade ner och tog sedan några steg mot mig.

"Säg mig, i hans sida av denna berättelse... valde hon honom?"

Jag sa ingenting men mitt ansikte talade åt mig. Han ljuger. Han försöker lura mig. Jag länkade till Seth.

"Jakob har hittat mig."

"VA?! Har han skadat dig?! Jag kommer!"

Jag svarade inte. Jakob tog ett steg närmare mig men jag backade inte. Jag hade kontaktat Seth för att jag blev rädd. Men inte för Jakob. Av någon konstig anledning var jag inte rädd för honom.

"Du vill inte höra min sida av historien?"

Han studerade mitt ansikte.

"Jag kan se att du vill veta..."

Han skrattade till.

"Jag ser det... din nyfikenhet håller på och slita dig itu. Fråga mig."

Jag skakade på huvudet.

"Du ljuger. Du kan inte manipulera mig."

"Jag försöker inte manipulera dig. Jag vill bara ge dig sanningen."

Just då sprang Seth in i gläntan och fick syn på oss.

"Alwa!"

Jag vände mig om och höll upp handen.

"Vänta!..."

"Alwa lyssna inte på honom! Han ljuger!"

Jakob fortsatte.

"Du är inte rädd för mig Alwa. Jag känner det. Du är rädd för sanningen. Så fråga mig."

"ALWA NEJ!"

Jag vände mig om och tittade på Seth som nu stannade. Desperationen och paniken smälte när han insåg att den inte hade någon effekt. Ett plötsligt lugn sköljde över mig.

"Om han är en lögnare som du säger att han är, så har du inget att oroa dig över... eller hur?"

Seth stelnade till och tystnade. Jag vände mig mot Jakob igen.

"Vad hände dagen då Syrena dog?"