Werewolves - Glowing Eyes (Under Redigering)

Kniven

Jag öppnade mitt skåp och såg armbandet ligga överst. Enda skillnaden från förra gången var att den här gången så var en liten kniv låg bredvid det med samma symbol föreställande en varg på. Jag tog upp den och granskade den.

- Du tänker väl inte använda den där emot någon?

Frågade en röst. Jag snodde runt och var nära att träffa Elin som förskräckt hoppade åt sidan. När jag förstod att hon var oskadd andades jag ut och la snabbt kniven i fickan.

- Vad tusan ska du med en kniv till?

Jag tog upp mina NO-böcker och stängde skåpet.

- Inget. Jag hittade den i mitt skåp.

- Du hittade den i ditt skåp? Hur hamnade den där?

- Jag vet inte.

Vi började gå när Alex plötsligt kom fram till mig.

- Gillade du min present?

Jag tänkte först på kniven men sköt bort tanken. Han var för korkad för att göra något sådant.
Jag svarade med en suck, och började gå snabbare. Han joggade ikapp:

- Kom igen, ge mig en chans!

Aldrig i livet.

- Alex, bara för att alla i klassen är kära i dig betyder det inte att jag är det.

Han ställde sig framför mig och tryckte sedan upp mig mot ett skåp.

- Jag kanske inte var tydlig nog? Du sa att du skulle ge mig en chans, eller hur?

Jag flinade bara åt honom och sträckte fram hakan:

- Hör du dåligt eller? Jag sa: NEJ.

Han flinade tillbaka och lutade sig framåt:

- Tro mig, Alwa. Alla faller för mig, och ärligt talat kommer det faktiskt vara alldeles för lätt att få dig på knä.

Nu var det min tur att flina åt honom:

- Verkligen?

Jag svepte med foten mot hans ben och han föll till marken.

- Jag tror det är du som faller för lätt Alex.

Jag väntade tills han tittade upp på mig och mötte sedan hans blick med skadeglädje. När jag var säker på att mitt meddelande hade gått fram i hans tröga hjärna vände jag på klacken och marscherade därifrån. Elin som hade stått och tittat på kom upp vid min sida. Hela hon såg ut som att hon skulle sprängas vilken sekund som helst.

- Vad?

Frågade jag med ett höjt ögonbryn. Hon svarade med uppspärrade ögon:

- Det du gjorde precis var-...var-

- Dumt?

- Asgrymt!

Jag skrattade till och skakade på huvudet.

- Asgrymt? Varf-

Jag blev avbruten av något jag fick syn på i ögonvrån. Någon med ett rivsår över ögat. Och självklart var det han. Hundvalpen.

- Kan du ta två platser på NO:n? Jag måste kolla upp en sak.

- Nu? Men vi börjar om två minuter!

- Det går snabbt! Lovar.

Det sista la jag till när jag mötte hennes blick. Hon nickade, och jag skyndade mig efter Seth. När jag började springa efter honom i den nästan tomma korridoren märkte jag till min förvåning hur han saktade ner tills han stod helt stilla. När jag väl kommit fram så var korridoren tom på folk. Han vände sig om:

- Ja?

Jag skakade på huvudet:

- Jag har inte sagt något än.

- Du stannade bakom mig.

- Du stannade först.

- Du började springa först.

- Hur vet du att jag sprang efter dig?

- Sprang du efter någon annan?

- Nej, men-

- Så vad vill du säga?

Jag suckade. Ibland så var han så...
medveten. Lite för medveten för min smak.

- Hur fick du det där rivsåret?

Han studerade mig i tystnad. När jag skulle fråga honom igen så tog han plötsligt ett steg närmare utan att släppa mig med blicken.

- Du är inte rädd längre. Eller hur?

- Vad menar-

- Du vet vad jag menar.

Han släpper fortfarande inte min blick. Jag svalde och svarade med stadig röst:

- Nej. Jag är inte rädd längre.

Så konstigt vårt samtal var. Som att vi förstod varandra trots att våra ord var meningslösa. Jag borde vara förvirrad just nu, och förmodligen tycka att han var ganska skum. Men ändå så stod jag här och svarade på hans svar helt normalt, trots att inget av det vi sa var särskilt normalt. Eller trots att det var som att han visste det jag visste. Var det han som hade lämnat lappen? Kanske. Han nickade som svar.

- Om du inte är rädd längre så dröjer det inte länge innan du listar ut det.

Han gick sin väg och lämnade mig stående där med mina böcker tryckta mot bröstet. Det var först då jag märkte hur hårt jag höll dem. Mina fingrar var alldeles svettiga, och jag kände hjärtat banka. Gjorde han mig nervös? Det skulle inte göra mig förvånad. Men det var först senare när jag satt i klassrummet med huvudet i händerna och ett stort leende på läpparna som jag förstod vad det egentligen var jag kände. Uppspelt. Jag blev uppspelt i hans närvaro.