Werewolves - Glowing Eyes (Under Redigering)

Mates

Jag vaknade i en säng. Samma säng, och samma rum som förut. Med stor möda lyckades jag resa mig upp och tittade mig sen omkring i rummet. Tomt. Jag kände mig fortfarande varm, men behagligt varm. Samma värme som Seth utstrålade. Jag reste mig långsamt upp och gick ut ur dörren och sedan nerför en trappa. Till min förvåning var jag barfota. Efter det så märkte jag att jag inte hade på mig mina andra kläder heller. Jag hade på mig samma underkläder tack och lov, men istället för byxorna så hade jag på mig jeanshorts. Men jag frös inte. Jag frös inte alls. Sedan så hade jag på mig en oversized vit t-shirt som luktade Seth. Det var det andra konstiga. Hela det är huset var fylld av olika dofter. Nymålade väggar, trä, växter och Seth.

Jag hade gått in i ett kök och där stod han, lutad mot diskbänken med armarna i kors.

- Hungrig?

Utan att vänta på ett svar tog han fram lite yoghurt och räckte till mig. Jag tog tacksamt emot den och slevade i mig allt på mindre än tio sekunder. Han log och sa:

- Du är söt i min tröja.

Jag tittade upp och undrade vad man skulle svara på det.

- Tack, antar jag?

Hans leende blev bredare och han tittade ner i marken.

- Hur mår du?

- Bättre. Jag har aldrig haft några anfall förut.

- Det är för att du aldrig fick något. Det du upplevde förut var inget anfall. Du utvecklades.

- Va? Till vad?

- Det vet du redan svaret på.

- Nej, det gör jag faktiskt inte! Vad är hela grejen med det här? Varför måste du göra varje ord till en gåta? Bara säg det!

- En enhörning.

Jag var seriöst en halv sekund ifrån att skratta. Men jag höll masken och frågade:

- Allvarligt?

- Om du inte tror mig så måste du ha en annan uppfattning.

- Eller så kanske jag inte tror på enhörningar!

- Då borde du inte tro på att du utvecklades heller.

- Det gör jag inte heller.

Han log och började sakta gå framåt.

- Är du helt säker på det?

Mitt hjärta började slå fortare och jag backade instinktivt. Jag nickade nervöst.

- Utvecklas? På vilket sätt skulle jag kunna utvecklas?

- Det vet du. Säg det.

- Vadå utvecklas?

- Säg det. Du vet precis vad du utvecklades till. Acceptera det.

Jag stötte emot väggen.

- Varför backade du?

- För att du gick framåt.

- Jag kanske bara vill vara närmare dig.

- Varför skulle du vilja vara närmare mig?

Han sträckte sig fram och kysste mig. Jag fattade eld. När han tillslut bröt kyssen så var allt jag såg svart. Allt förutom honom.
Han lyste så klart som en stjärna. Min stjärna. Jag visste nog inte om hur jag stirrade på honom i häpnad fast han stirrade nog precis lika mycket som jag.

- Du...

Jag kunde inte hitta några ord. Vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra? Han verkade förstå vad som pågick i mitt huvud och tog min hand.

- Låt mig visa.

Vi gick ut ur huset och han sa:

- Försök skifta.

- Hur....?

Han tog min hand igen.

- Lita på dig själv. Känn blodet flöda. Låt själen galoppera. Lita på dina instinkter.

Jag slöt ögonen. Kände blodet pumpa genom kroppen. Kände hjärtat slå. Min själ var som ett med kroppen. Jag kände hur jag blev varmare, och Seth tittade på mig med sina hundvapls-ögon. Han nickade med ett leende.
Det var då jag insåg att jag stod på alla fyra: och att jag nu inte längre var människa.

Jag lyfte på tassen. Min päls var ginger-färgad. När jag tittade upp igen såg jag att Seth också hade skiftat. Hans varg hade svart päls.
Vi skiftade tillbaka och Seth förklarade:

- Du är nu medlem i flocken.

- Flocken?

- Ja. Min flock. I varje flock finns det alltid en Alfa. Och om det inte finns det väljer man en. Alfans mate kallas Luna.

- Vem är Alfan i din flock?

- Det är jag...

- Och vem är lunan?

- Jag skulle inte ha kysst dig därinne ifall jag hittat henne.

- Vad...

Han tog ett steg närmare och strök bort en hårslinga ur mitt ansikte.

- Jag kan inte förklara det, men... Du betyder så mycket för mig. Jag känner ett behov av att skydda dig.

- Skydda mig? Skydda mig från vad?

- Från hela världen, om det är nödvändigt.

Jag var för bländad av honom för att inse hur löjligt det lät. Jag kunde inte se något fel med honom. Han var så perfekt. Alldeles perfekt för mig. Vi passade ihop som två pusselbitar. Han sträckte sig fram och kysste mig igen. Det pirrade i hela kroppen.

- Jag tror att vi är mates...

- Då... Då är jag lunan.

Jag skrattade till och log.

- Vi måste göra dig till Luna.

Han tog min hand och drog iväg mig över gräset.

- Du måste träffa flocken och mina koms!