Författardrömmar

7. Inställning och självinsikt

Som jag nämnde tidigare så är det inte så stor chans att man blir rik på att vara författare. Att nå topplistorna är oerhört svårt och med tanke på att ungefär var femte person i vår omgivning gärna skulle skriva och ge ut en bok så har vi alltså några miljoner "konkurrenter" i yrket.
Det betyder förstås inte att man bara kastar bort drömmarna och ger upp.
Vill man verkligen skriva så gör man det - känd författare eller inte, så om man kan tjäna en hundring extra i månaden och bli omtyckt av en handfull läsare så kanske det är värt det?
För att lyckas som författare så är det ett måste att du verkligen vill skriva. Försöker man bara bli känd så kanske YouTube eller en blogg kanske är ett bättre alternativ, men om man bara vill se sin bok publicerad och få någon som läser den utan att det betyder att man blir världskändis så har man i alla fall rätt inställning. Lyckas man ska man se det som en bonus och inte som ett mål. Målet ska vara att få skriva, eller att få sin bok publicerad.

Läste en gång ett citat ur bok av en författare som skrivit om skrivandets konst, lite som jag gör nu.
Det citatet fastnade speciellt i huvudet för mig, även om jag dessvärre glömt vad både boken och författaren heter.
Anledningen till varför det fastnade var för att det lät väldigt kritiskt och nästan elakt, samtidigt som det innehöll ganska mycket sanning.
Citatet var:

"Ungdomar under 20 år vet inte om det de läser är bra eller dåligt för att deras hjärnor inte är tillräckligt utvecklade."

Som sagt låter det nästan elakt, men samtidigt så behöver jag bara slänga en blick på det jag skrev själv som tonåring för att inse att det nog stämmer ganska bra.
Till och med böcker jag skrev som 20+ kan jag uppfatta som omogna, oprofessionella och slarviga.
Ändå fick jag mängder med beröm från mina kompisar som tyckte att jag skrev helt fantastiskt. De tyckte att mina böcker då var bra nog att ge ut och det inspirerade några av dem att försöka skriva själva, men som jag sa så anser jag nu att mina böcker då i det närmaste är pinsamt dåliga.
Som ett annat exempel kan jag säga att jag hittat flera böcker här på wattpad där folk i kommentarer frågat om författaren är en riktig författare, medan jag själv redan i första meningen märkt att berättelsen kommer från en ung person som nyligen greppat hur man skriver.
Dessa berättelser är bra. Det är inget fel på dem, så tro inte att jag kritiserar dem. Det jag säger är att skillnaden mellan en oerfaren författare och en erfaren författare är tydlig, bara man lär sig att känna igen tecknen.
Även vuxna kan hamna i kategorin som omogna i sitt skrivande, så det har egentligen inte så mycket med ålder att göra. En vuxen kan vara sämre på att måla, rida eller dansa än vad en tonåring är. Allt ligger i att öva, förfina och utveckla, som med så många andra saker.
Själv har jag insett att mina äldsta böcker här på wattpad är i stort behov av att förbättras (och det har inte med stycken och radbyten att göra - det är något jag är medveten om och som jag jobbar på). Det är skrivandet, handlingen och berättelsen i sig som kunde ha varit bättre. Jag överväger förstås att börja om med de berörda berättelserna helt och försöka få dem till bättre versioner som jag kanske ska skicka till förlag och helt enkelt göra ett nytt försök med, men de har mycket som behöver förbättras innan de duger för utgivning. Man lär sig hela tiden något nytt, bara man eftersträvar att utvecklas.

En sak som är absolut viktigast med att både utvecklas och att klara sig som riktig författare är att kunna ta kritik.
Det är något som är oerhört svårt i början när en nyskriven bok känns som något man öppnat sin själ för att skapa och något så enkelt som en vänlig pik kan få ett att vilja rycka åt sig boken och fräsa som en ilsken katt.
Som jag nämnde tidigare så hade jag svårt att ta piken med att jag avslutade mina uttalade meningar med punkt och sedan liten bokstav i det "sa" som följde.
Jag fräste förstås inte åt personen som upplyste mig om det, men likväl gick jag raka spåret till mitt bokskåp när jag kom hem för att riva ut en bok och se om det faktiskt stämde.
Det gjorde det ju förstås inte, eftersom det skulle vara kommatecken och sedan liten bokstav, så på det sättet hade vi båda fel, men likväl hade jag reaktionen med att kolla upp det så snart jag kunde.
I efterhand är jag ju ändå i slutändan tacksam för att jag fick veta att jag gjorde fel. Hade jag inte blivit informerad om det hade jag ju fortsatt att göra fel, så en känslig pik blev något som jag kanske har som övertag i konkurrensen med att få mina böcker utgivna.