Författardrömmar

22. Skräck

Skräckberättelser är en av de äldsta formerna av berättelser. Folk har alltid gillat spännande och skrämmande historier som berättats kring lägerelden då det är en trygg plats att utforska sin rädsla, precis som det idag är tryggt att låta sig skrämmas av en bok eller film med skräckinnehåll.
Vissa gillar det mer än andra och jag kan säga att jag själv är lite ”medium” när det gäller skräck. Jag har nog aldrig riktigt skrivit skäck själv, men som alltid kan man ta tips av andra.
Det enda jag kan säga för mig själv är att jag gillar när man blir lagom skrämd. Blir det för mycket tappar jag intresset för att jag upplever det som överdrivet, vilket gör att jag oftast gillar den inledande biten i många skräckfilmer, men suckar och himlar med ögonen där det börjar kulminera mot slutet.
Skulle inte påstå att jag är lättskrämd, men jag kan helt enkelt inte sitta stilla när folk gör helt idiotiska saker eller tar onödiga risker. Jag blir mer irriterad än skrämd i det fallet och jag gillar inte när det blir rent äckligt.
Oftast tror jag att jag skrämmer mig själv mer än vad filmen/boken gör då jag förväntar mig något mer än vad som sedan händer. Det i sig gör att jag nästan blir besviken när det inte var värre än vad det visade sig vara.
Bra skräck för mig är när det finns en bra historia bakom, karaktärer man blir att tycka om och den där krypande skräcken som sakta isar sig fram utan att hoppa i ansiktet på en.
Så kallade ”jump scares” är inte min grej. Man hoppar till och blir sedan irriterad för att det känns som att man missat något i handlingen när man sprättar till.
Oftast hoppar jag till och blir sedan irriterad för att något som inte var särskilt läskigt stör handlingen med sin plötsliga uppenbarelse.
Det i sig är alltid fördelen med böcker då böcker inte kan ha plötsliga händelser som får en att hoppa till, vilket är något som jag tänker ta upp lite senare i kapitlet.

Skräck är ett ganska knepigt ämne då alla är rädda för olika saker och upplever saker helt annorlunda, men det är trots allt ett populärt ämne, vilket betyder ju mer berättelser det finns ju större är chansen att man hittar det man gillar, så man behöver inte alls låta sig avskräckas av mängden historier som redan finns.

Det finns 4 typer av rädsla.

🕷Smärta orsakar instinktiv rädsla och aktiverar överlevnadsinstinkterna.

🕷Allt falla är en instinktiv rädsla som även nyfödda har. Adrenalinet som exploderar i kroppen hyperaktiverar kroppen på ett liknande sätt som smärta.

🕷Tidigare erfarenheter kan orsaka inlärd rädsla. (Ett barn som sett sin kompis falla ur en våningssäng och bli skadad kan bli rädd för våningssängar, för att ge ett exempel.)

🕷Social inlärning kan orsaka rädsla för en specifik person eller folkgrupp. (T.ex. ”Akta dig för person X – bli aldrig ensam med honom.”) Hit hör också rasism.

Det kan vara bra att känna till kroppsspråket vid rädsla om man skriver skräck.
Tydliga tecken på rädsla är:
vidgade ögon, höjda eller rynkade ögonbryn, vidgade näsborrar, personen undviker ögonkontakt och ser ner i golvet eller på sina händer, hopsjunken hållning, korsade armar, rastlösa händer, skakningar eller ryckiga ben, personen gungar fram och tillbaka, svaghet, förhöjd energi, oförmögen att sova, svettiga händer, mycket svordomar, kramar sig själv, täcker svaga områden så som hals, skrev och hjärta, samt ökat puls.

Vissa saker kan vara tecken på andra känslor och alla reagerar olika, men rent generellt visar man upp ganska många tecken ur listan på beteenden som jag gav.

En typisk sak för skräck är att personerna i berättelsen har en stark intuition, men lyssnar ändå inte på den.
De viftar bort sina instinkter för att de känner sig löjliga eller gissar att de inbillar sig.
Det är ett ämne som det kan vara bra att gräva djupare i.
Se till att förklara för läsaren varför personerna i berättelsen viftar bort något som de borde vara rädda för. Annars finns risken att karaktärerna uppfattas som korkade, vilket de dessvärre oftast gör i många av de filmer jag sett.