Författardrömmar

9. Författaransvar & copyright

Som författare så får man räkna med att alla typer av människor kan komma att läsa din bok. De flesta tar kanske inte så många intryck, utan läser för äventyrets skull, men det finns förstås de som tar efter det som står skrivet.
Som författare har man ett visst ansvar över vad man sätter i sina böcker, så det kan vara bra att alltid tänka på hur det man skriver kan uppfattas.

Ett exempel är att framställa oskulder eller pryda som perfekta, medan de som ”ligger runt” eller kanske inte är så noga i sina relationer oftast blir ”dåliga”.
Huvudkaraktären är kanske en blyg, men mycket vacker oskuld och hennes nemesis är den ”slampiga”, kaxiga tjejen som byter kille en gång i veckan.
I det fallet kan det vara bra att förtydliga att man inte är en dålig person bara för att man inte är blyg av sig, samtidigt som man inte nödvändigtvis är ett helgon bara för att man är oskuld.
Sedan är det förstås skillnad på någon som är mer öppen för sex och en person som missbrukar sex.
Jag skulle säga att om man vill blanda in sexuella vanor som en del av en dålig karaktär så är det bättre med en person som är otrogen, snor andras killar/tjejer eller utnyttjar folk, snarare än någon som bara har en friare syn på sex.
Lögner, svek och otrevligt beteende ska alltid vara mer av den dåliga karaktärens drag än något annat, även om det förstås kan vara sexuella inslag i det hela.
I dagens samhälle har det blivit skrämmande vanligt med öknamn för tjejer med sexuella inslag oavsett om tjejen i fråga är sexuellt aktiv eller inte, så det skadar ju inte att motarbeta detta, även om man för all del inte behöver servera moralkakor och komma med pekpinnar.

Ett annat tabubelagt område är depression, självskadebeteende och ätstörningar.
Det finns de som är oerhört lättpåverkade inom dessa ämnen, så det sista vi som författare ska göra är att få det att låta lockande att skada sig själv.
Att skära sig själv är vanligare än man tror, så jag rekommenderar starkt att man inte på något sätt får det att låta okej.
Givetvis kan de förekomma inslag av självskadebeteenden om det är en sådan typ av bok man skriver, men få det inte att låta som något bra.
Det gör ont att skära sig, man får hälsoproblem av ätstörningar och man förstör hjärnan om man tar droger. Skapa inte en karaktär som klarar sig helt utan problem trots att de skadar sig själva eller någon som mår bra torts ätstörningar eller droger.
Se till att visa den mörka baksidan så att ingen lätt deprimerad person ser självskadebeteendet som en behaglig lösning på ”problemet”.
Det har hänt att jag hittat böcker där karaktären med självskadebeteenden träffar ”den rätta” och får hjälp ur sin depression. Detta kan ge intryck av att om man bara är tillräckligt nere så dyker en räddare i nöden upp och så får man ett sagoslut på det hela.
Det ger en väldigt felaktig bild.
Är man deprimerad så brukar inte främmande människor komma till undsättning, om det inte är en sjukskötare eller annan person med anledning att uppmärksamma andras hälsa.
Få inte en lättpåverkad person att tro att om de bara förstör sig själva så kommer en helt underbar person och räddar dem, för sorgligt nog är risken oerhört mycket större att det går illa istället.
Se hellre till att karaktären får hjälp först (kanske i form av terapi) och först senare träffar någon i liknande situation (eller inte) som hjälper dem den sista biten på vägen.
Att skada sig själv ska inte vara orsaken till att något bra händer.

Ett annat ämne som man bör undvika är att få det att låta okej med är misshandel – både fysiskt och psykiskt.
Många kanske känner till tjejen på YouTube som gjorde en video om misshandlande pojkvänner.
Hon ansåg att man skulle  stanna hos en misshandlande pojkvän då det enligt henne betydde att han verkligen älskade sin tjej eftersom han var villig att riskera fängelse för att visa sin kärlek för henne.
Vilken vettig person som helst fattar att det är rent skitsnack.
En kille slår en tjej för att han vill ha kontroll över henne, han vet att hon inte vågar säga något och att han kan göra vad han vill för att hon är dum nog att tro på hans lögn om att det är sista gången, eller att han har en bra anledning (enligt honom alltså).
Man slår inte någon man älskar. Inte om man är normalt funtad i alla fall.
Visst finns det ett fåtal som tappar besinningen och slår sin tjej för att sedan ha dåligt samvete efteråt, men det är inte ett normalt beteende och det är absolut inte okej.
Som författare känner i alla fall jag att man har ett ansvar att vara tydlig med att misshandel inte är acceptabelt.