Författardrömmar

18. Romantik & förhållanden

”Jag tittar upp och våra blickar möts. Plötsligt står världen stilla och bara vi existerar. Den bit av min själ som jag alltid saknat står framför mig och jag vet direkt att det här är den person som jag tänker tillbringa resten av mitt liv med.”

Romantik är för all del populärt, men enligt mig finns inget värre än ”kärlek vid första ögonblicket” (eller ögonkastet – jag har hört båda uttrycken).
För att förklara varför tänker jag dela med mig av ett av mina favoritcitat som berör just det ämnet:

”Kärlek vid första ögonblicket – när två extremt kåta, inte så nogräknade personer möts.”
– Okänd

Ärligt talat kan man inte älska någon redan vid första ögonblicket. Man har ingen aning om hur den andres personlighet är genom att bara se hur de ser ut. Det är ytligt och utseendefixerat och jag ser avsevärt mer spänning i en historia där kärleken får byggas upp under en längre tid. Man kan bli starkt intresserad av någon, bli lite småkär och vilja komma närmare personen, men för att verkligen älska någon måste man gå lite mer på djupet än den tilltalande ytan.
Många kanske säger att de blev kära vid första ögonblicket, men det betyder egentligen att de föll för varandras utseende och sedan fann att personen under ytan var precis vad de sökte.
Riktig kärlek är inte enbart yta.

Jag är inte så intresserad av romantiska historier själv (även om det finns undantag), men jag vill alltid ha romantiska inslag i de historier jag läser.
Jag ska ge lite tips för de som vill skriva renodlad romantik ändå, men jag föredrar själv när romantiken är en av ingredienserna i en mycket mer utbredd historia. Ett äventyr där paret i fråga bygger upp en relation med tiden och kärleken får växa medan de löser det dilemma som egentligen är huvudingrediensen i berättelsen.
Det är nästan lite mer spännande om personerna inte gillar varandra särskilt mycket från början och sedan sakta börjar tycka mer och mer om varandra under historiens gång. Kanske lite hatkärlek rent av, om det är bra skrivet. Det är mer trovärdigt och definitivt mer intressant än paret som kastar sig i varandras armar första gången de träffas och sedan blir äckligt sockersöta i resten av berättelsen.
En annan sak som inte tilltalar mig så mycket längre är det ständiga drama som många romantiska berättelser har. De har enorma gräl, gör slut, är otrogna och kommer på varandra med att ljuga, eller så har de stora fiender som gör livet nästan löjligt surt för dem. Sedan är det sockersött när de kastar sig i varandras armar igen.
Missförstå mig inte när jag säger det – är en sådan berättelse välskriven kan det tilltala mig ändå, men vissa berättelser är så överdrivet dramatiska att man bara himlar med ögonen och slår fast boken igen.
Drama ska det vara, men i måttfulla mängder. Det är en svår balans, men som med allt annat går det att hålla den balansen med lite träning.
Romantiska berättelser är nog också det ämne som innehåller mest klichéer och precis som jag sagt om klichéer tidigare så finns det bra och dåliga.
En sak som jag har väldigt svårt för är böcker med temat ”kär i min kidnappare”. Det finns så många av dem här på Wattpad, så det kan vara därför. Jag har överlag lite svårt för tjejer som faller för killar som är otrevliga och rent elaka mot dem, även om det förstås även där finns undantag (uppenbarligen, eftersom jag skriver/läser Dramione-fanfics).
Jag har även svårt för en kille som är maffialedare. En ledare i maffian är oftast över 50 år gamla. Yngre personer ses av andra som småbarn som leker tuffa och de får sällan tillräckligt med respekt för att bli ledare.
Jag hänvisar kort och gott till mitt kapitel om trovärdighet i det fallet.
Jag skulle även gärna se mer berättelser som inte är så förutsägbara.
Jag lämnar fri tolkning i det fallet, men för att skapa en bra berättelse är det väsentligt att kunna överraska läsaren. Vet man vart det lutar och hur historien kommer att sluta redan i första kapitlet är det ju inte särskilt spännande att läsa den, det tror jag att de flesta förstår.
En sak som jag känner att behöver nämnas (utifrån många av de böcker jag läst om här) är att det inte är hälsosamt att klippa kontakten med precis alla bara för att man är kär. En tjej ska inte behöva lämna sin familj och sluta umgås med sina vänner bara för att hon skaffat en kille (gör hon det ska det finnas andra faktorer). En bra relation tillåter båda personerna att fortsätta vara sig själva, ha sina egna liv och sina egna vänner.
Visst är det ju så att man gärna umgås så mycket som möjligt med den man blivit kär i, men att leva hopklistrade och ta avstånd till alla andra ger inte ett bra exempel för ett hälsosamt förhållande.
(Att jag föredrar att skriva om hälsosamma förhållanden har jag nämnt tidigare.)