Taxichauffören

Kapitel 1

Gruskornen knastrade under skateboardens små hjul när Alexandra Colliander rullade fram längs bakgatan. Överfulla sopkärl stod längs tegelväggarna och lockade till sig flugor. Hon såg sig om över axeln och sparkade för mer fart. Bakgatan smalnade av och övergick till en trång gränd mellan byggnaderna. Hon hoppade av skateboarden och fångade upp den med sin högerhand, sprang uppför stentrappan. Gatlyktornas flämtande sken nådde inte hit och dunklet gjorde det svårt att se var trappstegen vittrat sönder. Hon tillät sig själv att titta ner i marken.

"Du kommer aldrig kunna fly från oss."

Alexandra stannade så tvärt att hon för ett ögonblick tappade balansen.

"Hur kan du inte förstått det efter alla dessa år?"

Gränden var tom. Framför henne planade marken ut och hon kunde se biltrafiken passera förbi öppningen femtio meter bort. Hjärtat slog snabbt. Hon snurrade runt ett varv till, önskade att någon skulle stå i trappen bakom henne. Men det var ingen där. Hon lät skateboarden falla till marken och hindrade den från att rulla iväg med sin kängklädda fot. Med kraftfulla sparkar tog hon sig framåt, undvek att se sin spegelbild i de mörka fönsterrutorna.

Utanför gränden var ljuset klarare och stjärnorna lyste på kvällshimlen. Hon blev stående på trottoaren och stirrade ut över de fyra vägbanorna. En lastbil passerade så nära att håret fladdrade till. Hon strök undan en mörk hårslinga från ansiktet, slöt ögonen, lyssnade och drog efter andan innan hon rullade ut över trottoarkanten och fortsatte rakt över körfälten. Bilar tutade och blinkade med helljusen, bromsade så däcken skrek mot asfalten. Skateboarden slog i kantstenarna på andra sidan och hon kastades framåt. Det sved på både armar och ben.

"Vad i helvete håller du på med?"

Skriket kom från en mansröst. Försiktigt vred Alexandra på huvudet och såg en svart taxibil som stannat till vid trottoaren. Chauffören, en fetlagd man med klotrunda glasögon, var högröd i ansiktet.

"Jag åker skateboard", sa Alexandra lågt och fäste blicken på ett skrubbsår på vänsterknät.

"Men det kan du ju för böveln inte göra här! Där borta har du ett övergångsställe med trafikljus, använd det så kanske din mor slipper begrava sitt barn före sig själv." Mannen smällde igen bildörren och gasade iväg. I vägrenen låg skateboarden kvar på sidan.

Alexandra rullade över på rygg och tittade upp mot himlen. Hon andades snabbt och stötvis, försökte fokusera på att andas i ett mönster som en kurator en gång lärt henne. Tårarna kom samtidigt som rösten i huvudet skrattade åt henne.

"Du kommer aldrig bli fri."

Höghusen tornade upp sig vid hennes sida. Det lyste i de flesta fönstren och människor rörde sig där inne. I bilarna var folk på väg någonstans. Blinkande flygplan gjorde sällskap med stjärnorna. Alexandra knep ihop ögonlocken och gjorde sitt bästa för att frammana mönstret. Det gick inte. Hur var det möjligt att vara ensam i en fullsmockad storstad?

Fotsteg passerade alldeles intill utan att stanna. Cyklar som nästan körde på henne.

"Här."

Alexandra kisade och kravlade sig upp till sittande ställning, tog emot handen som den unga främlingen sträckt ut. Beröringen skänkte henne ett lugn. Än var hon inte helt övergiven.

"Tack", sa hon lågt. Hon borstade bort lös smuts från jeansen och sneglade mot killen som bara kunde vara några år äldre än henne. Kanske runt tjugofem. Hans ögon var blå och vattniga, huden såg smutsig ut och små ärr efter akne fanns i ansiktet.