Taxichauffören

Kapitel 11

"Året är 2016. Den sjunde juni."

Alexandra knäppte upp bältet. Hon tog ett djupt andetag innan hon trevande greppade om dörrhandtaget och drog i det. Värmen slog emot henne som en vägg.

"Hur kommer vi tillbaka igen?" Hon tittade mot den tomma fotbollsplanen. Solen stod högt på himlen så klockan måste vara någonstans mitt på dagen.

"Det löser sig", svarade Richardsson kort.

"Sätt dig igen." Benjamin blängde på Alexandra.

"Jag tror inte det kommer fungera", svarade hon.

"Smart tjej det där", sa Richardsson för sig själv.

Benjamin gav ifrån sig ett läte som påminde om en djup suck och en fnysning på samma gång.

"Kliv in i bilen igen."

"Du hade ett val Benjamin och du valde att följa med. Det är inte alla som har lyxen att bli erbjudna ett val. Tänk på det." Richardsson fingrade på växelspaken och såg ut att vilja åka.

"Men för helvete", svarade han med höjd röst. "Vad är det här? Vem är du? Vad fan har du gjort med oss? Du kan inte bara dumpa oss här!"

Richardsson klev ur bilen, gick fram till Benjamins dörr och öppnade den. Han påminde om någon som var på väg med soporna till soptunnan när han släpade ut Benjamin. Innan Benjamin hann återfå fattningen hade Richardsson stängt dörren och var på väg mot förarsätet igen. Benjamin sträckte  sig efter Richardssons vrist men nådde inte hela vägen fram. Med ett leende satte sig Richardsson bakom ratten, slog igen dörren och låste taxibilen. Med en rivstart försvann han upp längs backen.

Lugnet som la sig över platsen när motorljudet inte längre hördes stod i skarp kontrast till Benjamins panikslagna viftande med armarna. Alexandra satte sig ner på marken och tog av sig tjocktröjan. Jeansen kavlade hon upp tills det tog stopp vid vaderna.

"Hur kan du bara sitta där?" Benjamin placerade händerna i sitt hår och drog i det.

Alexandra hörde knappt hans röst, den blev till ett diffust brus bland alla tankar som snurrade runt. En tidsresa. Var det precis det som hänt?

"Kan du snälla bara prata med mig?"

"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vad förväntar du dig att jag ska göra?"

"Det är ju uppenbarligen du som är anledningen till att vi är här."

"Vet du vad? Det jag har gillat med dig är att du samtidigt som du varit helt förvirrad ändå verkat haft koll på saker och ting. Smart liksom. Nu vet jag inte längre, nu är du mest taskig."

"Hur kan du vara lugn?"

Hon var inte lugn. Långt därifrån. Hon var yr och hade svårt att ta ordentliga andetag. Paniken kapslade hon in i sig själv så gott det gick, men om Benjamin lugnade sig skulle han märka att hon hade svårt att fästa blicken vid något och att hon rev sig på underarmarna som om hon drabbats av tiotals myggbett.

"Vad ska vi göra?"

Benjamin som gått runt i en cirkel satte sig äntligen ner bredvid Alexandra. Han gömde ansiktet i händerna.
"Jag lovar att jag faktiskt inte trodde på det här, det har bara varit en kul grej. Tänk om det är mitt fel för att jag pratade om myten?"

"Lägg av, du är smartare än så här."

"Förlåt mig."

"Be inte om ursäkt. Du har ju dessutom rätt i att det är på grund av mig som vi sitter här så om det är någons fel är det mitt."

När Benjamin först berättat om taxin hade en barnslig del av henne önskat att historien var sann och att hon själv skulle råka ut för den. Det var befängt. Allt hon ville nu var att få lägga sig i en soffa, under en filt och ligga där tills hon somnade till tevens ljud. Hon kunde tänka sig att vara var som helst förutom här. På idrottsplatsen. Den sjunde juni.

"Tror du att vi har åkt tillbaka i tiden på riktigt? Benjamin drog fingrarna i gruset. Han tittade på de smutsiga fingrarna innan han borstade av dem mot byxorna. "Eller är vi döda?"

Hade de kört in i bergväggen? Blev man tvungen att leva om vissa delar av sitt liv innan man fick lugn och ro?

"Jag tror inte det", svarade Alexandra. Om hennes misstankar stämde skulle Tommy snart komma gående över fotbollsplanen.

"Vilken fråga svarar du på?"

"Vi är inte döda. Eller också är vi det. Hur fan ska jag veta det?"

Alexandra tog ett par steg mot entrén till omklädningsrummen. Dörren var olåst. En stank av svett och gammal plastmatta slog emot henne.

"Vad gör vi?" Benjamin följde henne så tätt att han nästan trampade på hennes hälar.

Alexandra gick in i den vänstra korridoren. Väggarna var gulmålade och fulla av diplom och utmärkelser. Längst ner i korridoren stod ett skåp med pokaler. Hon hade aldrig varit en idrottstjej. Visst hade hon deltagit i olika sporter men bra hade hon aldrig varit. Knappt en medelmåtta. Hon öppnade en dörr utsmyckad med en skylt formad som en kvinna. Rummet var turkost från golv till tak och en doft av schampoo dröjde sig kvar. En ensam väska stod längst in i hörnet på bänken.

"Varför är det inga här?" frågade Benjamin.

"Hade du hoppats på det?"

Benjamin drog på mungiporna men leendet nådde inte till ögonen.

"Jag tror det beror på att det är Sommarvarvet. Det är en marknad inne i centrum med massa olika aktiviteter, så alla ledare brukar hjälpa till där."

Alexandra satte sig på bänken närmst duschrummet. Hon försökte samla sig men benen skakade okontrollerat och hon pillade med nagelbanden tills det började blöda. Förhoppningsvis skulle de få vara ensamma ett tag till. Hon var inte beredd att se någon hon kände igen. Allra minst sig själv.

"Vad är planen?"

"Benjamin", började Alexandra men avbröt sig själv. Väggklockans sekundvisare tickade högt. "Vi har ingen plan. Jag fattar inte ens vad det är som har hänt. Har det hänt något? Eller är vi galna?"

Benjamin satte sig bredvid henne och la en arm kring hennes axlar. Hon lutade huvudet mot hans axel och i nästa stund grät hon hejdlöst. Kroppen vibrerade av känslostormen. Han lät attacken ebba ut innan frågan kom.

"Vad var det som hände den sjunde juni för sju år sen?"