Taxichauffören

Kapitel 16

Mopeden parkerade de bakom kiosken. Den röda bilen stod fortfarande kvar. Solen var på väg ned och temperaturen var behagligare. Sida vid sida gick Alexandra och Benjamin mot kiosken. Benjamin drog i dörrhandtaget. Det var låst.

"Det ser ut som att någon rör sig där inne", sa Alexandra och gick närmre fönstret.

En liten och kompakt kvinna gick runt med en sopborste. När hon fick syn på Alexandra ställde hon ifrån sig borsten och låste upp dörren.

"Vi stängde precis", meddelade hon. "Men jag har nog lite tid för er."

Benjamin gick rakt på sak och frågade om det fanns en telefon att låna. Kvinnan bad dem följa med till disken. Hon öppnade en låda under bänken som kassaapparaten stod på och räckte fram en silvrig gammal mobil till Benjamin.

"Det funkar att ringa från den i alla fall."

Benjamin tackade men blev stående med den i handen.

"Det finns inte möjlighet att söka upp ett nummer?"

"Jovisst gör det det", svarade kvinnan muntert och rundade disken och gick fram till en dator.

Alexandra studerade lösgodiset under tiden som Benjamin letade upp samma taxibolag som han ringt till hos Adam. Fem minuter senare var de ute från kiosken, med händerna fulla av godsaker. Alexandra tömde en halv flaska cola på bara några sekunder.

"Svarade någon?" frågade hon och tog av pappret från en bulle.

Benjamin nickade. Han rörde varken drickan eller fikat. Till skillnad från Alexandra så verkade han inte särskilt lättad.

"Vad tänker du på?" Alexandra satte sig på en bänk. Benjamin förblev stående och kliade sig i håret.

"Jag tror att jag vet vem han var. Eller är."

"Vem då?"

"Mannen med geväret?"

Benjamin nickade. Alexandra satt tyst och väntade på en fortsättning.

"Jag är ganska säker på att det är Sams pappa. Han är lite speciell, har en del problem. Men Sam saknar honom."

"Lägenhets-Sam? Din kusin Sam?" Alexandra slängde det som var kvar av bullen.

"Bli inte arg på mig nu", bad Benjamin. "Sam är inte min kusin. Sam är inte en kille som du tror."

"Nähä?"

"Sam är min tjej. Eller hon var det i alla fall. Hon tog rätt mycket skada av sin pappas död och när jag träffade henne var hon i ganska dåligt skick. Du har ju sett lägenheten, hon kan sitta i timmar och bara tälja små trägubbar. Jag önskar att jag kunde få någon ordning på henne, hjälpa henne mer."

Bullen och godiset ville komma upp igen. Alexandra svalde hårt. Det var för mycket information att ta in. I nästa stund kom en svart taxi med gula dekaler och kolsvarta rutor. De klev in på varsin sida. Chauffören var samma man som tidigare. Han bar fortfarande solglasögon.

"Nå? Har det gått bra?"

Ingen svarade någonting. Vad förväntades de svara?

"Jag vill att ni ska vara beredda på att saker och ting kommer vara annorlunda när ni kommer tillbaka. Bli inte rädda om ni tänker och känner saker som förvånar er. De flesta brukar vänja sig ganska snabbt men det finns några få som faktiskt blivit sjuka i huvudet och tvingats söka vård."

"Härligt", mumlade Benjamin och tog på sig bältet.

De åkte under tystnad. Richardsson körde snabbt. Istället för en bergvägg siktade han på ett stort träd. Alexandra blundade och kunde inte hålla tillbaka skriket. Benjamin försökte lugna henne men han skrek också.

"Det är över nu", sa Richardsson.

Sakta öppnade Alexandra ögonen. Det var mörkt ute igen. Regnet smattrade mot bilen och det lyste i flera fönster i hyreshusen. De var tillbaka utanför Sams lägenhet.

"Visst var det hit ni bokat taxin?"

Benjamin kraxade fram ett ohörbart svar.

"Seså, kliv ur nu", uppmanade Richardsson. "Jag har fler kunder att ta hand om. Ni skulle bara veta vilket slitsamt jobb jag har."

Alexandra klev ur bilen. Hon tittade på Benjamin som klev upp på trottoaren och ställde sig bredvid henne.

"Bor du här?" undrade hon.

"Ja, jag och Sam. Vill du följa med upp och titta? Hon är på jobbet men jag kan hälsa från dig. Vi håller på och tapetserar om i vardagsrummet."

Alexandra såg sig om. En konstig känsla av att befinna sig på fel plats kom till henne. Hon visste inte riktigt vad hon gjorde där.

"Var har vi varit?"

"På fest", svarade Benjamin. "Det blev nog lite mycket dricka."

Hon kände sig inte onykter.

"Jag hälsar gärna på en annan gång, jag måste göra en annan grej nu."

"Ta hand om dig nu", sa Benjamin och gav henne en snabb kram. "Vi ses snart igen. Hälsa Tommy."

Utan att riktigt veta vart hon var på väg gick hon. Regnet gjorde henne både kall och blöt. Hon tog på sig tjocktröjan och började jogga. Tio minuter senare stannade hon utanför ett hyreshus i tre våningar med vitputsad fasad. Fingrarna slog in en portkod och hon tog trappan till andra våningen. Tommy Salo och Alexandra Colliander stod det på namnskylten.

Vid det runda köksbordet satt Tommy och åt pannkakor. Han hade fortfarande på sig jobbkläderna, måste nyss kommit hem från nattskiftet. Ansiktet sprack upp i ett stort leende när han såg henne.

"Var det kul på festen? Jag hoppas att Nadja inte var allt för jobbig."

Alexandra svarade på hans frågor som om hon var inställd på autopilot. Ja, det var kul. Nej, Nadja hade inte varit jobbig. Nej, Nadja hade inte pratat om sitt ex.

"Ska vi gå och lägga oss?"

Alexandra nickade men fick syn på sin mobil som låg på laddning på köksbänken. Hon gick fram till den. Tre notiser. Två sms från Sandra som undrade om hon ville komma på vinprovning nästa helg. Den tredje notisen var en bild från mamma. Alexandra öppnade meddelandet. Hennes föräldrar var på resa i alperna och hade tagit ett foto på sig själva med en häpnadsväckande utsikt i bakgrunden. Till bilden hade hon skrivit vi saknar dig hjärtat.

Alexandra låste mobilen och kramade den hårt i handen. Ögonen hade blivit fuktiga. Hon kände sig omskakad, som om hon missat något viktigt utan att riktigt förstå vad. Tommy gick runt i lägenheten och borstade tänderna. Han var snygg. Han förstod henne som ingen annan gjorde. De hade upplevt mycket tillsammans och hade många lyckliga år bakom sig. Ändå var det något som skavde och hade gjort det sen hon träffade Benjamin. Men hon älskade Tommy. Och Benjamin hade tjej.

Det var svårt att sova och hon kunde inte låta bli att tycka synd om sig själv. Hon ville inte ta tag i problemet, visste inte hur hon skulle hantera det. Visst hade hon varit lite stökig som yngre, men det här var det största och jobbigaste problemet hon hade haft på länge.

"Jag älskar dig", mumlade Tommy i sömnen och la en arm kring Alexandra.

Jag har det bra, tänkte hon, lite för bra.

Den natten drömde hon om en märklig taxiresa.