Taxichauffören

Kapitel 5

Lägenhetsbranden hade resulterat i en kort notis på den lokala tidningens webbsida. De flesta lägenheterna hade klarat sig bra men några av hyresgästerna hade fått tillfälliga hem under tiden som deras lägenheter skulle röksaneras. Innehavaren av den brandhärjade lägenheten hade polisen inte fått tag i men de kunde garantera att ingen skadad person funnits där inne.

Tre dagar passerade utan att Alexandra hittat någon lösning på det lilla problemet att hon nu var hemlös. Den mesta tiden hade hon spenderat med att vila och så fort Benjamin kom in i vardagsrummet låtsades hon sova. När alkoholen och adrenalinet lämnat hennes kropp hade det känts underligt att befinna sig i det märkliga hemmet utan möbler. Kusinen Sam lyste fortfarande med sin frånvaro.

"Ska vi käka?" Benjamin slamrade med kastruller.

Alexandra drog filten tätare kring kroppen och rullade över på sin vänstra sida. Kroppen började protestera efter alla timmar på golvet. Hon mumlade något som han knappast hörde. Måltiderna hade varit de enda stunderna där de faktiskt pratat med varandra. Orken att pressa fram samtalsämnen började tryta och fast än Benjamin alltid gjorde sitt bästa för att konversera med henne så visste hon inte vad hon skulle säga. Vad hon kunde säga. Hon hade inte ens förmått sig att tacka honom ordentligt.

"Duger köttbullar eller vill du ha något annat?"

Mödosamt satte hon sig upp och drog fingrarna genom det trassliga håret. Hon behövde duscha men fläckarna på kaklet i badrummet gjorde att hon knappt ville gå på toa. Kanske kunde hon försöka städa lite om Benjamin förvann ut ikväll igen. Två kvällar i rad hade han frågat om hon ville följa med men hon hade bestämt nekat. Vad han gjorde eller var han höll hus visste hon inte, men i morse hade han trillat in vid halv fem och ramlat omkull i hallen. Återigen hade hon låtsats sova.

"Det blir jättebra", svarade hon och öppnade ryggsäcken hon fått med sig från lägenheten. På botten låg mobilen. Hon ville starta den men vågade inte. Dessutom skulle hon bara bli besviken när hon insåg att ingen saknade henne. Bortsett från mobilen fanns där ett par hörlurar, en plånbok utan pengar, några smycken och en liten kartong invirad i omslagspapper. Det fanns även ett anteckningsblock, en mobilladdare och två ombyten med kläder.

"Saknar du något?"

Snabbt slöt hon dragkedjan. Hon hade inte märkt att Benjamin kommit in i rummet. Hans hår var flottigt och huden under ögonen hade en mörk nyans. Ovanför vänstra ögonbrynet hade han ett sår som såg färskt ut.

"Tuff natt?" frågade hon och reste sig upp.

"Nja, jag var ute med några polare bara."

"Drack konjak och berättade spökhistorier?"

Han skrattade utan att låta glad.

"Nej, snarare öl och karaoke."

"Kan du sjunga?"

Han såg på henne som om hon ställt den mest korkade frågan i hela universum. Istället för att svara gick han iväg för att återuppta matlagningen. Alexandra tyckte inte om när han undvek hennes frågor och valde därför att följa efter. På diskbänken växte porslinsberget och hon funderade på om han förväntade sig att hon skulle ta hand om det. Det var egentligen det minsta hon kunde göra som tack men hon förmådde sig inte att göra någonting överhuvudtaget. Hon var inte ens sugen på att besöka källarlokalen. Då och då kunde hon sakna Sandra men lika fort påminde hon sig om att saknad var farligt.

"Jag har en fråga", sa Benjamin medan han hällde ut frysta köttbullar i stekpannan. "Jag vill bara inte att du tolkar den på fel sätt."

"Fråga bara."

"Hur länge har du tänkt stanna här?"

Alexandra gick fram till fönstret och tittade ut på byggarbetsplatsen. Hon fäste blicken vid en smutsgul grävmaskin och läste företagsloggan om och om igen.

"Det handlar inte om att du inte får vara här men jag börjar undra varför du är här."

Hon tog ett djupt andetag. Hela tiden hade hon varit medveten om att frågan skulle komma men den hade dröjt så pass länge att hon slutat tänka på den. Istället för att tänka på sig själv hade hon tänkt på hur märklig Benjamin var som tillät en främling att bo i hans vardagsrum utan att kräva någon förklaring på frågan varför hon ville det. Hade han ens frågat det förrän nu?

"Jag har inget hem."

Fettet fräste i stekpannan. Benjamin slutade röra runt med skeden.

"Det var det jag misstänkte men jag förstår ändå inte. Har du blivit vräkt?"

En lång kille i leriga arbetskläder närmade sig grävmaskinen. Vad var det för dag? Onsdag? Varför jobbade inte Benjamin?

"Nej det har jag inte", sa Alexandra och avslutade med en djup suck. Hon drog ut den ena köksstolen och satte sig. "Lägenheten började brinna men jag var ändå på väg därifrån så det gjorde inte så jättemycket. Mer än att jag inte fick
med mig allt jag ville och jag hann inte riktigt fixa en ordentlig plan."

Det började ryka från stekpannan. Benjamin stod med skeden framför sig men han verkade ha glömt bort matlagningen.

"Du borde nog...", började Alexandra och nickade mot spisen.

Benjmin skakade på axlarna, böjde nacken bakåt och rörde om bland köttbullarna. Han stängde av spisen, struntade i att makaronerna inte kokat klart och att köttbullarna säkerligen var frysta i mitten. Alexandra lät en nagel följa en repa i träbordet. Tystnaden talade högt.

"Jisses", sa Benjamin efter att ha gått fram och tillbaka längs köksbänken ett par gånger. "Du är nog stökigare än jag först trodde."

Orden trängde djupt in i Alexandra, fastnade på ömma punkter. Hon reste sig hastigt. Stolen stjälpte bakom henne. Dunsen fick Benjamin att hoppa till.

"Det var inte meningen att störa", fräste hon och knöt händerna hårt. Hon spände blicken i Benjamin. Han stirrade tillbaka. Det ryckte i hans ena ögonvrå. Som om ögat var på väg ut från sin håla.

"Jag sa att du inte skulle ta det på fel sätt", sa han med ett tonläge hon inte hört från honom tidigare. Sakligt och trött på samma gång.

Pulsen steg i Alexandra. Ansiktet hettade och händerna blev klibbiga. Han vill dig inget illa. Hon upprepade tanken, försökte övertyga sin hjärna. Det gick inte. Hon rusade mot hallen. Kom på att hon glömt väskan och sprang mot kuddhögen, slet åt sig ryggsäcken. Händerna skakade när hon försökte använda fingrarna som skohorn. Benjamin kom ut i hallen, ställde sig bakom henne och tog ett stadigt tag om hennes axlar. Hon försökte skaka honom av sig men det resulterade i att greppet hårdnade. Varma tårar strömmade längs hennes kinder.

"Snälla", bönade Benjamin, "ge mig fem minuter. Allt jag ber om är fem minuter."

"Jag behöver ut", sa Alexandra med sprucken röst. "Nu."

Greppet om axlarna släppte. Hon rätade på kroppen och sträckte handen mot dörrhandtaget.

"Får jag följa med?"

Alexandra nickade men undvek att se på honom. Prasslet från Benjamins vindjacka var det enda som hördes. Från garderoben tog han fram en jeansjacka som han hängde över hennes krökta rygg.

"Den är nog inte jättestor", sa han.

Hon krånglade i armarna, konstaterade snabbt att det inte var Benjamins jacka. Han hade aldrig fått på sig den.

"Vill du ha något innan vi går?"

"Som vadå?" svarade hon och torkade kinderna med jackärmen.

"Vad som helst, säg vad du behöver. Jag kan inte lova att jag har det men kanske med lite tur."

"Jag vill bara ta mig till något ställe där det händer något och där det finns en bar."

"Jag fixar en taxi", svarade Benjamin och följde efter henne ut i trapphuset.