Taxichauffören

Kapitel 3

De rörde sig tysta sida vid sida. Staden började vakna till liv men för Alexandra pågick natten i allra högsta grad. Hon kände sig förföljd, förväntade sig att en polis skulle dyka upp bakom varje gathörn de passerade.

"Vad håller du utkik efter? Eller ska jag fråga efter vem?" Benjamin sa det skämtsamt men Alexandra förmådde sig inte att le. Hon hade verkligen ställt till det för sig och började ångra att hon följt med Benjamin. Det verkade som om han inte ens visste vart de var på väg. När de kom tillbaka till samma affärsgata som de redan passerat två gånger stannade Alexandra.

"Du måste skämta med mig", sa hon och slog ut med armarna.

"Vadå?"

"Vi går ju bara på måfå. Du har ingen plan, eller hur?"

Benjamins panna rynkades och han påminde om en hund som tillrättavisats.

"Jag sa ju tidigare att jag inte hittar här."

Alexandra böjde nacken bakåt, blundade och tog tre djupa andetag. Tankarna malde runt och det blev vått i ögonvrårna. Med ryckiga rörelser torkade hon bort tårarna och hoppades att Benjamin inte sett dem. 

"Hörredu", sa Benjamin och placerade sin högerhand på hennes axel. "Ska vi inte bara dra hem till mig och vila en stund? Du ser ut att behöva det."

Hon var på väg att fräsa åt honom men hejdade sig. Hon var trött, hade ont och behövde i lugn och ro tänka fram en ny plan eftersom den ursprungliga gått helt åt helvete. Ingen skulle leta efter henne hos en främling. Om hon låtsades sova skulle kanske förhoppningen på lugn och ro slå in. Med granskande ögon synade hon honom, försökte urskilja om ansiktsdragen dolde någon illvilja. Det gick inte att säga. 

"Var bor du?" 

"Hos en kusin några kilometer bort. Det går nog en buss om du inte vill gå." Han nickade mot hennes skadade fot. 

"Vad heter din kusin?" 

"Sam." 

"Är han hemma?" 

Benjamin bet sig i underläppen och skakade på huvudet. Han stack ner händerna i jeansfickorna och rörde axlarna upp och ned. 

Valet var pest eller kolera. Antingen fortsätta driva omkring planlöst och försöka gömma sig, eller följa med en eventuell galning hem. Hon skulle kunna försöka få tag i Tommy men efter hans besök i porten hade hon ingen lust med det. Besvikelsen i hans ögon skulle vara outhärdlig för henne. 

"Vi går", mumlade Alexandra och satte kroppen i rörelse. Det rumlade runt i hennes mage, av både oro och hunger. 

Benjamin svarade med det där varma leendet och följde efter henne. Tre kostymklädda herrar med portföljer i händerna gick i bredd på trottoaren och utstrålade avsmak riktad mot de två omaka ungdomarna. Benjamin och Alexandra tvingades kliva ut i vägen för att undvika en kollision. Männen fortsatte obehindrat vidare och märkte inte när Benjamin häftigt svängde runt och höjde sina långfingrar mot dem. 

"Lugn", sa Alexandra lågt och grep tag om hans ena arm. 

De såg på varandra. Benjamin gapade som om han ville säga något och Alexandra drog snabbt tillbaka sin hand. Det dröjde ett par hundra meter innan Benjamin till slut sa något. 

"Jag hatar sånna som dem." 

"Varför?" 

"Gör inte du det?" Han sa det som om det vore en självklarhet att hon skulle göra det. 

"Jag kan inte komma på att någon kostymsnubbe någonsin gjort mig något dumt", ljög hon och riktade sin uppmärksamhet mot de färgglada hyreshusen på höger sida. Huslängan var lång och hög, målat i lodräta partier i regnbågens alla färger. I kontrast till all asfalt såg det verkligen ut som en regnbåge. 

"Det är sånna som dem som bor här", fortsatte Benjamin. 

"Nej du", svarade Alexandra med ett lättsamt skratt. "De bor i stora vita villor, med uppvärmda pooler och glänsande elbilar på uppfarterna. De tar tåget till staden, jobbar här och drar in sina pengar, för att sen återvända till sina gröna trädgårdar och familjer." 

Benjamin muttrade något ohörbart. Det kunde inte vara långt kvar till kusinens lägenhet. Alexandra längtade efter att få sätta sig ner, luta sig mot en vägg och känna sig lugn för ett ögonblick. Under promenaden hade hon blivit allt mer säker på att Benjamin inte var farlig.

Sams lägenhet låg i en brun och platt byggnad med tre våningar. På taket stod några kala buskar. Om de var i plast, planterade i krukor eller faktiskt växte där gick inte att avgöra. Fula var de i alla fall. Benjamin rörde sig vant mot porten, fiskade upp en nyckel ur jeansfickan och låste upp. Alexandra såg nyfiket på den stora whiteboardtavlan på väggen direkt till vänster när de kom in i trapphuset. Det verkade finnas nio lägenheter. Att ha fest utan att informerat och kommit överens med grannarna var inte okej. Det var inte heller okej att sno varandras tvättider. Eller blockera Ove på våning fyras dörr. Alexandra drog på mungiporna. Väggarna var klotterfria och det doftade citrus.

"Coolt", sa hon uppmuntrande när hon följde efter Benjamin upp för trappan till våning två.

"Det duger", svarade Benjamin och fumlade med nyckelknippan.

Alexandra hade varit mer än nöjd om hon bott här. Allt kändes så annorlunda mot hennes hem, rent och fräscht. Tryggare på något vis.

"Sam är som sagt va inte hemma", mumlade Benjamin och öppnade dörren.

Uppslagna tidningar agerade dörrmatta. Kläder och skor låg i en enda röra på bänken med skoställ under sittdynan. En frän lukt slog emot dem. Alexandra tvekade innan hon steg in. Hon förknippade lukten med bränd mat och magen knöt ihop sig. Hon klev ur skorna och gick in i rummet rakt fram. Förmodligen var det tänkt som ett vardagsrum men det fanns knappt inga möbler. Mitt på golvet låg en filt och ett gäng kuddar. På en bänk intill väggen stod en uppfälld laptop.

"Vi sparar till en teve." Benjamin gick fram till datorn och fällde ner locket. På fönsterbrädan stod en lampa med gulnande lampskärm som han tände fast att det var ljust.

Alexandra fick inte fram några ord. Blicken gled över disken som samlats på ett avlastningsbord intill kuddberget. Hon ville se hur köket och sovrummet såg ut men var rädd att hon skulle ångra sig. Känslan hon haft i trapphuset var spårlöst borta.

"Jag vet vad du tänker", sa Benjamin och gick fram till bordet och plockad upp en ölburk. Han rörde den i små cirklar innan han drack upp slatten som skvalpade runt på botten. Alexandra vände sig om, tittade ut genom fönstret. Baksidan var en enda stor byggarbetsplats med maskiner, kranar och byggmaterial.

"Det tror jag verkligen inte att du vet", svarade Alexandra och lät pekfingret glida över fönsterbrädan. Fingertoppen förblev ren.

"Du hade förväntat dig något annat."

"Ja det kanske jag hade, men det behöver inte betyda att jag är besviken."

"Men du är det?"

Alexandra snurrade runt och såg på honom. Han kramade fortfarande ölburken i handen och röda fläckar bredde ut sig på halsen och i ansiktet. Blicken var mörk, inte alls densamma som hon sett tidigare. Han hade svårt att stå still. Alexandra stelnade till. Hon kände igen beteendet. Tommy brukade bli konstig precis innan han spårade ur. Skillnaden mot nu var att hon visste att det inte var någon fara när Tommy fick spel, han behövde bara skrika och kasta lite saker så mådde han bättre sen. Men hur skulle hon veta vem Benjamin förvandlades till?

"Nej Benjamin, jag är inte besviken", sa hon lugnt och såg honom i ögonen. "Jag är tacksam."