Taxichauffören

Kapitel 12

Klockan på väggen fortsatte att ticka. Den närmade sig fyra på eftermiddagen. Alexandra torkade rent kinderna från tårar med handflatorna, krånglade sig ur Benjamins omfamning och reste sig upp. Omklädningsrummets enda fönster var frostat och hon kunde inte urskilja något mer än diffusa färger trots att hon stod alldeles intill glaset.

"Det gick åt helvete", sa hon och fortsatte stirra på fönstret. "På många sätt."

"Vill du prata om det?"

"Helst inte."

Långsamt backade hon undan från fönstret. Om hon ville se någonting var hon tvungen att gå ut igen. Korridoren kändes längre än tidigare och när hon kom till ytterdörren andades hon som om hon nyss sprungit ett lopp. Benjamin följde tyst efter. Solens hetta gjorde huden klibbig. Alexandra tog sikte på avbytarbåset och gick längs kanten av fotbollsplanen. De sista metrarna sprang hon. Gräset var gult och knastrade under skosulorna.

"In här", sa hon och viftade åt Benjamin att han skulle ställa sig mot kortsidans vägg där en liten kant skyddade från insyn.

"Vad gör vi?" Han gjorde som hon sa men höll noga uppsikt över planen.

"Jag har bara en dålig känsla. Tyst nu."

En röst hördes. Ingen svarade så personen pratade förmodligen i telefon. Alexandra stod tätt intill Benjamin och pressade ryggen mot träplankorna. Personen befann sig bakom båset. Han pratade högt och snabbt. Steg närmade sig, blev snabbare. Tommy blev synlig.

"Kan han se oss?" viskade Benjamin.

Alexandra hyssjade åt honom.

Tommy ägnade inte båset ett enda ögonkast. Han gick målmedvetet till andra sidan av planen. Mobilen var tryckt mot örat. Under den slitna läktaren stannade han.

"Tror du att vi är osynliga?" Alexandra var inte säker på vad som var värst av att vara osynlig eller att finnas på riktigt.

"Jag vet inte."

"Du visste ju folk som varit med om det här. Har de inte sagt någonting vettigt överhuvudtaget?"

"Förlåt men jag visste inte att jag själv skulle hamna i det här läget och kunde ha nytta av ett korsförhör." Benjamin lutade sig framåt för att kunna se läktaren bättre. Alexandra sträckte ut en arm och pressade tillbaka honom.

"Vad ska vi göra? Det här är skitläskigt."

"Du borde åtminstone veta vad som kommer att hända härnäst. Men det kanske du inte vill dela med dig av?"

Spydigheten fick Alexandra att flytta sig en bit ifrån honom.

"Om dagen är precis som den var för sju år sen så kommer jag snart att komma hit. Om det ens är möjligt. Jag är ju liksom här redan så det känns orimligt att jag kommer dyka upp på andra sidan."

"Jag vill inte skrämma dig men min magkänsla säger att det är precis det som kommer att hända. Historien säger ju att taxin tar en till en plats dit man behöver åka. Behöver du göra något annorlunda den här dagen?"

Alexandra försökte tänka men det kändes som om hjärnan smält samman till en klumpig smet. Det misslyckade inbrottet spelades upp som en film framför henne, följt av tiden efteråt. Tanken på att behöva vara med om det en gång till var olidlig. Hur länge kunde hon gömma sig? Och hur skulle hon ta sig tillbaka? Tog man sig någonsin tillbaka?

"Alexandra lyssna på mig nu." Benjamin strök sin hand över hennes överarm. "Om vi ska försöka vara lite smarta nu så tror jag faktiskt att vi måste göra något för att kunna åka hem igen. Vi blir kanske hämtade igen när vi är klara med vad än det nu är vi behöver göra. Tror du inte det?"

"Den enda som behöver göra något här är jag. Finns det verkligen ingen anledning till att du själv är här?"

Benjamins panna drogs ihop och fick djupa rynkor. "Jag tror faktiskt inte det."

Alexandra spjärnade mot väggen och tog ett trevande steg framåt. Hon var nu fullt synlig i båset. På andra sidan gick Tommy runt i en cirkel. Telefonsamtalet pågick fortfarande. Snart skulle han lägga på. Alexandra spände varenda muskel. Hur skulle hon reagera om hon såg sig själv? En bil med bullrigt motorljud stoppade funderingen. Den stannade på samma plats som taxin stått på. Hon hade aldrig åkt bil den dagen. Snabbt backade hon tillbaka till hörnet av båset. Halva bilen syntes fortfarande. Tommy joggade mot den.

"Kommer du nu?"

Alexandra skakade på huvudet. Hon hade ingen aning om vem det var som kom. De var för långt ifrån parkeringen utanför omklädningsrummet för att kunna höra vad som sades.

"Kan inte du gå ut och beskriva vad du ser?" Alexandra gav Benjamin en knuff i sidan.

"Varför ska jag göra det?" svarade han och såg med klotrunda ögon på henne.

"För dig kommer de inte att känna igen."

Innebörden gjorde Benjamin tyst. Han nickade stilla och tog ett steg framåt. Sen ytterligare ett. Efter fyra steg stod han i båsets öppning. Han vände sig mot Alexandra för att få ett sista klartecken innan han tog sig en meter ut på planen.

"Berätta vad du ser", bad Alexandra.

"Jag ser han som pratade i telefon och en kille med keps och kamouflagemönstrade byxor. De verkar bråka om något, båda viftar med armarna och ser ut att vilja slå till varandra."

Benjamin stoppade ner händerna i byxfickorna och sträckte ut sig i sin fulla längd. Han påminde om en spanade surikat. Alexandra log åt den absurda situationen, tills ett skrik kastade tillbaka henne till verkligheten.

"De slåss nu", informerade Benjamin. "Det sitter någon mer i bilen men jag kan inte se vem det är. Antingen är det någon som är kort eller också är sätet lutat bakåt på något vis. Kanske båda delar."

"Jag är inte intresserad av sätet. Berätta mer om bråket. Kan du inte filma med din mobil?"

"Den är ju död."

Alexandra klarade inte av att stå kvar längre. Killarnas bråk såg mer ut som en fight mellan skolbarn än ett riktigt slagsmål. Efter ett par knuffar och några slag med bedrövliga träffar backade Tommy undan. Det såg ut som att han log och bugade åt motståndet. Hon kände inte igen killen. Han skulle precis sätta sig i bilen när han ropade efter Tommy.

"Om inte du fixar det här som du har lovat så kommer jag se till att du kommer ångra dig."

Tommy vände ryggen åt sin motståndare och den glänsande sportbilen, till synes helt oberörd och återvände till läktaren. Bilen försvann snabbt uppför backen. I andra änden av fotbollsplanen kom en ny person gående. En tjej i svart kjol och linne, med brunt hår och knallröda skor. Alexandra drog efter andan och sökte sig tillbaka in i båset. Benjamin slöt upp vid hennes sida.

"Jag går där borta", sa Alexandra, knappt hörbart. Varför hade Tommy aldrig nämnt något om bråket?