Taxichauffören

Kapitel 4

Benjamin lämnade vardagsrummet och var borta i flera minuter. När han kom tillbaka hade han gjort sig av med ölburken och höll istället i en påse chips. Utan att se på Alexandra slog han sig ner på filten och öppnade snacksen. Prasslet gjorde henne irriterad. Tröttheten gjorde att ljudet förstärktes och det var påfrestande att höra det. Återigen funderade hon på vad som var fel med honom. Efter att ytterligare en minut passerat utan att han ägnat henne minsta lilla uppmärksamhet började hon gå mot hallen.

"Vart ska du?" ropade Benjamin efter henne.

Alexandra svarade inte. Hon böjde sig ner för att få på sig skorna.

"Hallå?"

Snörena hade trasslat ihop sig och skapat en knut som inte var önskvärd.

"Du ska väl inte gå?"

Alexandra släppte snöret, reste sig upp och vände sig om så häftigt att håret snärtade till henne i ansiktet.

"Jo det är precis det jag ska göra." Hon kämpade för att behålla lugnet, ville inte att den spända och obehagliga stämningen skulle komma tillbaka.

"Varför? Vi kom ju precis hit. Jag har massor att berätta."

"Ärligt talat känner jag mig inte så välkommen."

Benjamin la huvudet på sned. Det ljusa håret föll ner framför hans ögon och han strök det åt sidan. Han verkade mer samlad nu än vid källaren.

"Ge mig en bra anledning till att stanna", fortsatte Alexandra. Hjärtat slog hårt. Om hon bara haft någonstans att tagit vägen skulle hon redan varit långt härifrån.

"Ett, du är vacker. Två, du döljer massor. Tre, jag tror att jag förstår mer än vad du tror att jag gör. Fyra, du kan få öl. Fem, du kan få sova hur länge du vill..."

"Det räcker", avbröt Alexandra och krängde av sig skorna. "Har du något ätbart? Mer än chips alltså."

Tio minuter senare satt de mitt emot varandra vid det minsta köksbord Alexandra sett. De två tallrikarna med varsin pirog på tog upp nästan all yta. Hade hon bott här hade hon skaffat ett stort och vitmålat runt bord, ett sånt som hennes föräldrar en gång i tiden hade haft. Förutom ett stort bord fanns det även plats för flera olika köksmaskiner. Men i Sams kök fanns inga moderna köksprylar. Bänken täcktes av halvfärdiga träfigurer och golvet var fullt av träspån och borttäljda flisor.

"När kommer Sam hem igen?" Alexandra skar en stor bit av pirogen. Den var så varm att tungan drog ihop sig. Hon sträckte sig efter vattenglaset och tömde halva i en enda stor klunk. Benjamin skrattade.

"Jag sa ju att det var nylagat", sa han retsamt. "Som svar på din fråga så vet jag inte säkert. Det brukar kunna dröja ett tag."

"Men vadå? Vad gör han?"

"Ligger ute på jobb", svarade Benjamin medan han delade sin mat i minimala bitar. "Nu vill jag veta vad du tänker."

"Vad jag tänker?"

"Ja om mig. Om det här stället. Jag såg direkt att du blev överraskad."

Alexandra såg ner på sin tallrik. En gång hade Tommy sagt till henne att hon var tvungen att sluta vara som en öppen jävla bok. Envist hade hon käftat emot och hävdat att han hade fel. Kanske var han rätt ute ändå.

"Du gör mig lite... förvirrad." Alexandra spetsade en brödbit och petade runt den på tallriken. "Förlåt men du känns lite vilsen, på typ alla sätt man kan vara vilsen på. Du får liksom mig att känna mig typ normal." Hon sneglade på honom, andades ut när han fortfarande såg vänlig ut.

"Livet suger Alexandra. Det är nog den enda förklaringen jag har."

Som om jag inte redan visste det, tänkte hon och lät gaffeln falla. Klirret fick Benjamin att haja till.

"Beror det på kostymnissar?"

Han skakade på huvudet. De små pirogbitarna låg orörda framför honom.

"Jag skulle tråka ut dig på en gång om jag började förklara. Men det finns massor saker som är bra, som jag gillar. Jag kan till exempel nästan allt om andra världskriget, jag vet hur många olika djurarter det finns i Atlanten och jag hoppas att jag en dag kan förstå universum."

Den nakna glödlampan som hängde ovanför bordet flimrade.

"Wow", sa Alexandra. "Du hoppas på mycket du."

"Gör inte du det?"

Hon tänkte på allt hon en gång drömt om. Hur femtonåriga Alexandra hoppats på att bli en professionell höjdhoppare, hur sjuttonåriga Alexandra velat lära sig göra en volt med skidor, hur tioåriga Alexandra drömt om att antingen bli pilot eller bibliotekarie. Det kändes sorgligt att hon lämnat drömmarna bakom sig.

"Nej", svarade hon dröjande. "Jag är nog mer ute efter att hitta massa pengar och få det liv jag har rätt till." Hon plockade upp gaffeln och skyfflade in det sista av måltiden i munnen. Benjamin var på väg att resa sig upp men hejdade sig mitt i rörelsen. En lång stund såg han på henne.

"Du kan ta min mat också, jag är inte så hungrig", sa han och fortsatte fram till vattenkranen.

Alexandra greppade tag i tallriken och drog den till sig utan att tveka.

"Vill du ha konjak?"

Hon hörde att han öppnade kylskåpsdörren, följt av ett köksskåp. Det klirrade om glasen när han sökte efter det rätta. Alexandra skakade på huvudet samtidigt som hon vred sig på stolen, lutade ryggen mot väggen och slöt ögonen. Det drog kallt från fönstret.

Vid bänken hällde Benjamin upp innehållet ur en mörk flaska. Han luktade på drycken innan han provsmakade.

"Vill du sova en stund? Du ser ut att behöva det. Jag kan sova bland kuddarna i vardagsrummet om du vill ta sängen. Om du inte vill..."

Alexandra slog upp ögonlocken och möttes av Benjamins roade flin.

"Absolut inte", bet hon av och reste sig upp. "Jag kan ta vardagsrummet. Och du, förresten, du vet ingenting om vad jag behöver så den repliken kan du lägga av med."

"Yes sir."

Hon vände ryggen mot den kvarlämnade disken och gick med långa kliv mot vardagsrummet. Benjamins blick brände i ryggen. Hon log för sig själv, passade sig noga för att låta honom uppfatta det.

"Benjamin", ropade hon.

"Vad kan jag stå till tjänst med?"

"Kan jag få låna datorn? Min mobil har gått sönder." Sanningen var att hon slagit av telefonen och hon hade inga planer på att starta den än på ett tag.

"Låna på. Men du?"

"Ja?"

"Jag sa att du kunde kalla mig för Benji."

"Jag gillar Benjamin bättre."

Alexandra fortsatte le.