Taxichauffören

Kapitel 2

Den mörkgröna ryggsäcken skumpade mot Alexandras rygg när hon sprang ner för trapporna. Gryningsluften var rå och klar. Himlen molnfri. Om det inte varit för den rökfyllda lägenheten och brandvarnarens oväsen hade det kunnat varit en härlig start på dagen. Nu var hon tvungen att skynda sig. Hon slängde en sista blick upp mot lägenhetsfönstren och började i samma stund som porten slogs upp och flera grannar iförda nattkläder klev ut på gatan att springa.

Flämtande tog hon sig genom kvarteret. Axlarna värkte av ryggsäckens tyngd och ryggen hade blivit blöt av svett. Benen var fyllda med mjölksyra och fotleden smärtade. Hon tvingades dra ner på tempot. Raskt gick hon förbi en radhuslänga med tegelhus. I slutet av vägen fanns en stor vändplan och bakom den en skogsdunge. Gömd bland sly och buskar stannade hon upp och satte sig ner på marken. Törsten brände i strupen. Hon tyckte sig höra sirener men det kunde lika gärna varit inbillning.

Hur kunde hon varit så dum och glömt pizzan i ugnen? På bara ett ögonblick hade alla hennes planer på att fly grusats. Allt hon hade var ryggsäcken som hon hunnit roffat åt sig. Det var visserligen väskan med det viktigaste innehållet, men det var fortfarande inte tillräckligt för att hon skulle klara sig på egen hand. Dessutom skulle polisen söka efter henne. Det fanns säkert någon dum brottsrubricering för att somna vid matlagning. Hon hoppades att branden inte skulle sprida sig till några grannar, det skulle vara förödande för alla.

Vassa grenar stack henne genom tröjan och hon började maka sig åt sidan för att komma bort från den taggiga växten. Hon saknade sin skateboard. Med den skulle hon ha tagit sig fram snabbt istället för att sitta i en insektsfull dunge och fundera på vart hon skulle ta vägen. Men nattens åkning hade skadat henne och hon blev arg på sin egen dumhet. Vid det här laget borde hon ha lärt sig att ingen jagade henne, att rösterna bara fanns i hennes eget huvud.

Det fanns ingen mening med att sitta kvar i busken. Benen kändes stela när hon letade sig längre in i dungen. Efter bara några minuter glesnade växtligheterna och en inhägnad återvinningsstation visade sig. På flera ställen var staketet trasigt och hon klättrade in genom en öppning. Gamla möbler, trasig elektronikutrustning och stora högar med kartonger låg på utsidan av containrarna. En unken lukt fanns över området. Efter en snabb rundtur konstaterade hon att det inte fanns något användbart och hon tog sig tomhänt ut på andra sidan.

Vägen hon gick längs ledde in mot centrum. Hon ville inte dit, men hon var tvungen att åka antingen tåg eller buss för att snabbt ta sig långt bort. Problemet var bara att hon inte hade fått med sig några pengar och den här tiden på dygnet brukade det vara så få resenärer att eventuella kontrollanter skulle se henne som ett öppet mål. Hon skulle också dra onödig uppmärksamhet till sig. Bättre att vänta några timmar.

Höghus, breda vägbanor, exklusiva butiker och grå asfalt så långt ögat nådde markerade att hon närmade sig stadskärnan. Hon mötte en grupp morgonpigga joggare och såg envist ner i trottoaren. Sakta men säkert skulle allt fler vakna och leta sig ut. I myllret skulle hon kunna försvinna. En längtan efter att gömma sig i källaren ett par timmar växte sig starkare. Några enstaka av nattens gäster skulle säkerligen dröja sig kvar men de var inget hot. Men vågade hon dröja sig kvar så nära lägenheten? I brist på andra alternativ tog hon risken.

Torget var folktomt. Morgonsolens strålar reflekterades i affärernas nedsläckta skyltfönster. I Blomsterboden slokade en stor bukett rosor. Hon vek runt hörnet av butiken och skulle precis slinka ner för källartrappan när hon uppfattade en rörelse i ögonvrån. Snabbt vände hon sig om. Blodet rusade i ådrorna.

"Hej, du igen", sa Benjamin och granskade henne uppifrån och ner.

Alexandra stirrade tillbaka. Han lutade sig mot en lyktstolpe och såg ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst.

"Du ser fortfarande ut att behöva hjälp", fortsatte han med släpig röst.

Istället för att gå ner till källaren tog hon ett par steg i riktning mot Benjamin.

"Vad vill du mig?"

"Varför är du så otrevlig?" Benjamin hävde sig bort från stolpen, vinglade till framåt men återfick balansen.

"Vad gör du här?" frågade hon spydigt. Han befann sig på hennes territorium utan tillstånd. Hade han aldrig hängt här innan behövde han inte heller börja med det nu.

"Ärligt talat så..." Benjamin tystnade mitt i meningen och såg sig om som om han först nu reflekterade över omgivningen. "Jag vet inte var jag är."

Ett kort skratt lämnade Alexandras strupe och Benjamin vek ner ansiktet mot marken.

"Och du säger att det är jag som behöver hjälp?"

Något med den långa och fumliga killen stod inte rätt till. Kanske orkade inte blodet färdas hela vägen upp till hjärnan.

En tystnad som fick det att klia på kroppen la sig som en tjock filt över platsen. Benjamin såg växelvis mellan stjärnhimlen och Alexandra. Alexandra stirrade på honom. Till slut nickade han mot väskan och öppnade munnen.

"Ska du iväg någonstans?"

"Jag är alltid på väg någonstans", svarade Alexandra sanningsenligt.

Gnisslande bromsar på en buss fick dem båda att titta upp mot det öppna torget med kullersten. En grupp skräniga tjejer klev av och försvann in i porten som ledde till lägenheterna ovanför matbutiken. Bussen stod fortfarande still. Den röda lacken glänste i gatlyktans sken.

"Vi skulle kunna hoppa på den där", sa Benjamin och pekade mot bussen.

"Vi ska ingenting."

Benjamin slog ut med armarna och grimaserade.

"Ska du lämna mig ensam alltså?"

För ett ögonblick svepte något sorgset över hans ansikte. Alexandra hann precis uppfatta det och kunde inte låta bli att undra vad som på riktigt var fel med honom. Var han påtänd?

"Alltså..."

"Nej förlåt mig", avbröt Benjamin och förde bägge händerna upp i sitt hår. Det såg ut som om han ville slita det av sig. "Förlåt, förlåt. Det var inte meningen att vara påflugen."

Meningen blev långsammare för varje ord han uttalade och på slutet lät det mest som mummel. Alexandra såg skeptiskt på honom. Ett försiktigt leende mötte henne när han vågade se på henne. Det var något med det som fick henne att vilja ställa massa frågor till honom men eftersom hon själv avskydde frågor lät hon bli. Istället tog hon två steg mot honom.

"Vet du vad?" sa hon och kastade en blick över axeln mot källartrappan. Genom det frostade glaset i dörren kunde hon skymta rörelser.

Benjamin skakade på huvudet.

"Jag har haft en skitnatt och skulle nog faktiskt vilja berätta spökhistorier och dricka konjak."