Taxichauffören

Kapitel 15

Det var kvavt och luktade unket i huset. Ett tjockt lager damm täckte golvet och på en klädställning i hallen hängde luggslitna rockar. Dämpade röster hördes från övervåningen. Fotspår syntes i dammet, både i trappan till höger och in i rummen på nedervåningen.

"Vet du var gubben är?" Benjamin pratade så lågt att Alexandra fick anstränga sig för att höra vad han sa. Hon skakade på huvudet och tog några försiktiga steg mot köket.

En hög duns mot taket. Taklampan skakade till och dammpartiklar virvlade runt i luften. Benjamin tittade upp.

"Vad gör ni?"

"Tommy har fått fram kassaskåpet från skrubben. Snart kommer ägaren." Alexandra sökte efter ett gömställe som han kunde befinna sig på. Utrymmena i köket som var stora nog att dölja honom var skafferiet och städskåpet. Båda dessa dörrar stod öppna.

Hon gick vidare till vardagsrummet, fortsatte in i ett rum som var under pågående renovering. En ouppackad toalettstol stod mitt på golvet, invirad i smutsig bubbelplast.

"Tänkte du på om det fanns garderober i hallen?" frågade Alexandra.

Benjamin hade fastnat framför en tavla. Motivet såg kladdigt ut, massa färger som smetats runt på måfå.

"Vet du vem det här är?"

"Vem då?"

Alexandra ställde sig bredvid Benjamin. Mitt på tavlan hade någon skrivit Monster was here och ritat tre små stjärnor efter.

"Ingen aning, det är inte vi i alla fall. Jag går till hallen."

Benjamin stod kvar framför tavlan. I dörröppningen mot hallen stannade Alexandra. Det fanns en platsbyggd garderob med två dörrar. Ena dörren var öppen. Hon var säker på att den hade varit stängd när de kommit.

Upprörda röster ljöd från sovrummet, följt av klampande steg. Alexandra hörde sig själv ropa på hjälp. Benjamin slöt upp vid hennes sida.

"Stanna här", sa han och smög uppför den svängda trappan. Han stannade i böjen och kom snabbt tillbaka ner igen. "Han har ett gevär. Tommy och han bråkar."

De hade inte lång tid på sig. Snart skulle de vara framme vid trappavsatsen och Tommy skulle råka knuffa till honom så han föll olyckligt. I ren panik skulle Tommy skjuta honom, bara för att vara säker på att han var död på riktigt. Hon själv skulle stå och se på, inte våga röra sig, inte våga säga någonting.

"Kan vi avleda bråket utan att lägga oss i?" Benjamin gick runt i en cirkel, snabbare och snabbare.

"Ska vi testa skrika och slå i en dörr? Sen springa?"

"Vi har ingen annan plan."

Alexandra tog i från magen och skrek allt vad hon orkade. Benjamin stämde in och tillsammans rusade de mot ytterdörren som fortfarande var öppen. Efter ett par rejäla sparkar mot den skyndade de sig in i skogsbrynet, hukade bakom en stor sten. Alexandra pressade händerna mot ansiktet. Hon kunde höra sin puls som ett högt brus i öronen.

"Om det här misslyckas..."

"Jag tror att jag ser dig", avbröt Benjamin. Han kikade fram bakom stenen. "Du är nere i hallen."

Alexandra mindes den höga smällen som blivit när mannen slagit i golvet. Hon var inte säker på om det var inbillning eller inte men hon mindes ett knakande läte från ben som bröts itu. Nu hade hon inte hört några sådana ljud.

"Han står på yttertrappan", flämtade Benjamin och drog sig tillbaka till stenens skydd. "Han har fortfarande vapnet."

Ett dämpat skrik hördes. Det måste tillhöra mannen. En lång rad av svordomar lämnade hans mun.