Taxichauffören

Kapitel 10

Benjamin släppte taget om Alexandras hand. Hon famlade i mörkret för att finna den igen men möttes bara av luft och det kyliga sätet. Chauffören satt startklar med ett stadigt grepp om ratten.

"Nå?"

Alexandra ryckte i dörrhandtaget. Dörren gav inte med sig. Hon behövde frisk luft.

"Lugn", viskade Benjamin och la sin hand på hennes knä. Hon ruskade på kroppen tills han flyttade den. "Lugn, jag följer med dig."

"Jag måste ut", svarade hon och drog i metallhandtaget igen. "Jag måste ut!" Skriket fick både chauffören och Benjamin att vända sig mot henne.

"Du kan få gå ut men jag kommer följa med dig." Chauffören knäppte upp säkerhetsbältet och öppnade sin egen dörr. Han gick runt bilen och öppnade åt Alexandra. Nattluften strömmade mot henne. Nöden vann över rädslan och på ostadiga ben steg hon ut på rastplatsen. Genast greppade chauffören tag om hennes överarm. Hans huvud slutade vid hennes näsa men styrkan överraskade henne. Vänligt tittade han åt andra hållet medan hon hukade i dikeskanten. Det höga gräset kittlade hennes bara hud. Hon satt kvar några sekunder extra, tittade upp mot himlen. Hur längesen var det lägenheten brann? Det kändes som veckor. Hur var det möjligt att hon för bara några dagar sen pratat med Tommy?

Efter ett chauffören mer eller mindre knuffat tillbaka Alexandra in i bilen var de redo att åka. Motorljudet blev till ett monotont brus och det tog ett tag innan hon förstod att de var i rörelse igen. Bilens helljus lyste upp skogen som reste sig högt på bägge sidor om den smala asfaltsvägen. Benjamin hade svårt att sitta still. Hade han ångrat sig?

Alexandra fäste blicken på nackstödet framför sig. Verkligheten blev som en dimma runt henne. Hon tänkte på Tommy och det han sagt om pengarna. I nästa stund gled Benjamins kyss förbi som ett störande flimmer.

"Skulle du kunna sakta ner lite?" Benjamins röst var pipig. Han klamrade sig fast i handtaget ovanför sidorutan.

Hastighetsmätaren visade hundrasextio kilometer i timmen. Trädstammarna flöt ihop till en suddig massa. Alexandra mådde illa. Hon försökte få kontakt med Benjamin men han släppte inte blicken från vägbanan. Svetten pärlade sig i hans panna och käkarna var spända. De åkte på en lång raksträcka. Varningsskyltar om att det snart skulle svänga kraftigt vänster dök upp på vägkanten. Chauffören sänkte inte tempot. Ännu fler varningsskyltar. Framför dem tornade en bergvägg upp sig. Ett gällt skrik fyllde bilen och det tog ett tag innan Alexandra förstod att det var hon själv som skrek. Bergväggen kom närmre och närmre. Chauffören visade inga tecken på att sakta ner. Benjamin stämde in i skriket. Kurvan var alldeles för nära. De skulle inte klara den. Alexandra slöt ögonen och pressade ryggen mot sätet så hårt hon kunde. Hon tänkte på sina föräldrar. Sen tänkte hon på Benjamin. Han skulle få avsluta sitt liv på grund av henne. När som helst måste smällen komma.

"Alexandra." Benjamin hade slutat skrika och ruskade om hennes axel. "Alexandra, det är över. Vi lever."

Långsamt öppnade hon ögonlocken. Tårar gjorde synen oklar men hon såg att bergväggen var försvunnen. Solen sken in i bilen trots de tonade rutorna. Temperaturen var het och bilens luftkonditionering jobbade hårt.

"Vad i helvete?" Alexandra flämtade högt. Stora åkerfält bredde ut sig på bägge sidor om grusvägen. Grönskan och den klarblå himlen fick landskapet att likna ett vykort. Hon vände sig mot Benjamin.

"Jag har ingen jävla aning", sa han lågt. Läpparna var särade och de ljusa ögonbrynen höjda.

Chauffören såg lika oberörd ut som tidigare. Han hade en hand på ratten. Fönstret var nedhissat och vänster armbåge vilade mot listen. Solglasögonen kom till sin rätt och munnen var krökt i ett litet leende.

Vägen svängde och på höger sida låg tre rödmålade trähus med stora trädgårdar. Vid det första huset satt en familj på förstutrappan och fikade. Två fräkniga barn vinkade livligt åt taxin när de passerade. En katt sprang under staketet vid det sista huset och ut på vägen. De bromsade hårt och gruset knastrade under däcken. Katten stannade upp och blängde mot fordonet. Alexandra tittade på djuret när det försvann mot det gröna kulliga fältet på andra sidan.

"Var är vi?" frågade Benjamin medan han sträckte på ryggen för att se bättre.

"Fallasundet", svarade chauffören.

Benjamin såg fortfarande ut som ett frågetecken. Husen blev fler och en vägskylt pekade mot centrum. De fortsatte framåt, förbi en matvarubutik och ett par villagator. Strax skulle de svänga vänster, precis innan den slitna kiosken som sålde cigaretter till minderåriga. Alexandra visste det redan innan chauffören blinkade och vred på ratten. Magen gjorde ont. Det var omöjligt. Hon måste drömma. När som helst skulle hon vakna hemma i sin lägenhet. Allt skulle vara precis som vanligt.

"Du vet var vi är. Eller hur?"

Alexandra ignorerade Benjamins fråga. Även om hon velat svara hade hon inte fått fram några ord. En röd buss passerade i mötande körfält. Villaområdena blev fler och livet pågick för fullt. Folk promenerade, cyklade, gungade barnvagnar fram och tillbaka, sparkade boll med små barn. I en fyrvägskorsning svängde de vänster och vägen lutade brant nedför. I slutet av backen öppnade lövskogen upp sig och avslöjade en stor idrottsplats. Till höger låg fotbollsplaner och till vänster en löparbana. Rakt fram låg en platt och avlång byggnad med omklädningsrum.

"Vi är framme", informerade chauffören och la i handbromsen utanför ingången till det gröna huset. Dörrarnas lås klickade till. Varken Benjamin eller Alexandra rörde sig. "Jag trodde att ni ville lämna taxin", fortsatte han och flinade roat mot dem genom backspegeln.

"Vad heter du?" Benjamins ögon var smala.

"Richardsson."

"Bara det?"

"Ja, det räcker så. Ska ni inte gå ut nu?"

"Vad ska vi göra här? Jag förstår ingenting och jag skulle helst vilja åka hem igen."

Richardsson skrattade så den fylliga magen guppade.

"Grabben, det skulle du tänkt på vid rastplatsen. Nu är det för sent."

Benjamin öppnade munnen för att svara när Alexandra avbröt honom.

"Vilket år är det?"