Taxichauffören

Kapitel 9

Den råa höstluften tog sig in genom kläderna och fick hårstråna på Alexandras kropp att resa sig. Hon la armarna kring sig själv och sneglade på Benjamin som stod snett framför henne. Han trampade upp och ner samtidigt som han cirkulerade med nacken och hade blicken fäst vid den molniga skyn.

"Snart är den här", mumlade han om och om igen.

Alexandra tittade bort. Vad som än pågick i hans huvud så smittade det av sig på henne. I ett försök att koncentrera sig på något annat fäste hon blicken på ett upplyst fönster på andra sidan gatan. Fönstret var frostat men hon kunde se konturerna av två människor röra sig i rummet. Kanske var det ett par som borstade tänderna tillsammans? Eller var det ett par kompisar som bråkade om något?

Ett bullrande ljud hördes. I gatukorsningen passerade två motorcyklar i hög fart. Benjamin suckade och tittade på sin handled som om han var van vid att bära klocka men nu hade tagit av sig den. Alexandra skulle just säga något lugnande till honom när en svart bil svängde in på vägen. Sidorna hade två gula ränder som sträckte sig från fronten till bakluckan. Mellan ränderna stod det TAXI med stora bokstäver. Både företagsnamn och telefonnummer saknades. Skylten på taket var nedsläckt. Om det inte varit för de gula dekalerna hade hela bilen varit mörk, till och med rutorna var mörka. Passagerarrutan knarrad mot listen när chauffören körde ner den. Benjamin böjde sig framåt för att kunna kika in i bilen.

"Var det ni som bokat en taxi?" Chauffören hade en mörk och bullrig stämma.

"Det stämmer", svarade Benjamin och harklade sig.

"Hoppa in där bak."

Det klickade till när chauffören låste upp dörrarna. Benjamin gestikulerade åt Alexandra att kliva in på höger sida medan han själv joggade till den vänstra. Besvikelsen sköljde över henne så fort hon satt sig på skinnsätet. Bilen var kall. Det kändes till och med kallare än att stå utomhus. Hon spände kroppen och placerade händerna mellan låren. Benjamin rörde sig åt alla håll och kanter i ett försök att hitta en position där hans långa ben fick utrymme bakom förarsätet som var skjutet långt bak.

"Ursäkta", sa han efter att ha sneglat på Alexandra. "Skulle du kunna starta värmen?"

Chauffören var klädd i mörk kostym, hade en kraftig kroppshydda och bar runda solglasögon som täckte större delen av det fylliga ansiktet. Håret var mörkbrunt och krulligt, format som en hockeyhjälm kring hjässan. Alexandra gissade att han såg på dem via bilens inre backspegel men det var omöjligt att säga. Benjamin fortsatte vrida på sig. Bilen sattes i rörelse. Långsamt gled de fram till fyrvägskorsningen, där blinkade chauffören vänster, svängde och ökade farten.

"Ursäkta", försökte Benjamin igen. När chauffören inte verkade höra höjde han rösten. "Vart är du på väg? Jag uppgav aldrig i bokningen vart vi ville åka och det här är helt fel håll."

Utanför fönstret flöt hus och träd ihop i en suddig massa. Alexandra sträckte sig efter bilbältet. Handen skakade när hon klickade i bygeln. Hon behövde kissa, trycket i blåsan hade på bara några sekunder stigit och hon pressade benen hårdare mot varandra.

"Hör du inte vad jag säger?" Benjamins ögon var uppspärrade och han sträckte sig fram över bilens mittkonsol. Chauffören fortsatte ignorera honom. Först när Benjamin slet tag i hans axel vred han på huvudet. Bilen vinglade till. Alexandra drog efter andan när framdäcket träffade trottoarkanten. Chauffören vred tillbaka huvudet och återfick kontrollen i sista stund.

"Benjamin", väste Alexandra. "Det kan vara farligt."

"Det är farligt", sa han i låg ton. "Vi är ju för fan kidnappade. Det här är någon jävla låtsastaxi. Snart kommer han stanna på en soptipp och kräva oss på pengar eller något annat skit. Vi måste av." Han slet i dörrens handtag. Bilen var låst.

Alexandra lutade huvudet mot nackstödet. Hon stirrade på den tomma passagerastolen. Handflatorna började klia och synen försämrades. Det kändes som att titta i en kikare från fel håll. Blåsan sprängde.

"Jag måste kissa", sa Alexandra högt och tydligt. "På en gång."

"Snart", svarade chauffören lugnt. "Tänk på något annat en liten stund."

Benjamin himlade med ögonen. Han hade gett upp flyktförsöken och halvlåg över sätena, med ryggen lutad mot dörren.

Husen blev färre och vägarna smalare. De hade inte åkt länge, max tio minuter. Alexandra hittade inte men var säker på att de var långt ifrån lägenheten. Långt ifrån de sista sakerna hon ägde. Hon petade på Benjamins knä.

"Har du inte din mobil?"

Benjamin plockade upp den ur byxfickan och visade att skärmen var nedsläckt. Han försökte starta den men allt som kom upp var ett rött batteri. Alexandra svor. När som helst skulle hon pissa ner sig som ett litet barn. Tårarna var inte heller långt borta. Hon tänkte på sin mamma. Tanken överrumplade henne och hon bet hårt i underläppen.

Taxin bromsade hastigt in. De stod på en parkeringsficka längs en landsväg. Chauffören la i handbromsen och vände sig om så han hade full koll på passagerarna. Med ett knubbigt finger pekade han ut genom sidorutan. Genom det mörktonade glaset såg hon en sliten skylt som hälsade dem välkomna till Paradisets rastplats. Bredvid skylten stod ett picknickbord med ett trasigt ben på lut och intill bänken fanns en stor soptunna i plåt, full av bulor och fula märken. Lamporna var ur funktion och när chauffören stängde av bilen blev det kolsvart. Alexandra såg på Benjamin och kände att han tittade tillbaka på henne. I skydd av mörkret lösgjorde hon en hand och sökte trevande efter hans. Fingrarna flätades samman och han tryckte hennes hand hårt. Hon kramade tillbaka.

"Då var vi framme", sa chauffören. Något prasslade i framsätet. En söt doft spred sig kupén.

"Det måste ha varit någon annan som bokat den här taxin", sa Benjamin.

Chauffören skrattade.

"Benjamin Norén och Alexandra Colliander, jag har inte plockat upp fel resenärer."

Alexandra darrade. Visiten hemma hos Adam kändes långt bort, samtidigt som leken de kört var läskigt närvarande. Kunde det vara så att Benjamin kände chauffören och bara försökte spela henne ett spratt? I så fall var han värd en Oscar för sitt skådespeleri. Hon skulle dessutom klå upp honom så fort hon fick chansen. Längtade efter det, klamrade sig fast vid det sista hoppet om att allt var Benjamins påhitt. För inte kunde hon ha sån otur att en galning fångat henne?

"Tänk om det här är mitt fel", mumlade Benjamin. "Jag menade aldrig allvar med spöktaxin, det har bara varit ett spännande ämne. Jag förstår inte... hur är... vad har jag..."

"Benjamin, tyst", viskade Alexandra tillbaka, "det här är inte ditt fel."

"Ni reagerar som de flesta", sa chauffören med road ton. "Vart ville ni åka?"

"Hem", svarade Benjamin snabbt.

"Då vet jag vad ni vill. Tyvärr är det inte vad Alexandra behöver. Du däremot, Benjamin, du kommer få ett val. Antingen kliver du av här och tar dig hem, eller också sitter du kvar och följer med Alexandra."

Alexandra andades snabbare. Hon önskade att hon kunde se Benjamins ansiktsuttryck men allt var mörkt. Hans svettiga hand avslöjade inte vad han tänkte göra. Hon kramade den hårdare och tänkte att han inte fick lämna henne. Tystnaden var olidlig.