Flash Fiction

Pinalen

Han lutade sig tillbaka och betraktade sitt mästerverk. En liten porslinshund med brett leende och en röd regnkappa, ovan på en geometriskt tillfredsställande spetsduk som i sin tur krönte vitrinskåpet utav ekträ. Med händerna bildade han en liten tavelram och undersökte sin kreation ifrån alla tänkbara vinklar. Placeringen rimmade bra med bakgrunden bestående av en tavla som föreställde en badstrand i Nya Zeeland. Nya Zeeland väckte minnen. Minnen bestod av drinkar, lanternor, sand mellan tårna, leendet på kvinnan med det mörka håret som snurrade iväg barfota över stranden i solnedgångens sista strålar. Han blundade och doftade saltvatten, saltvatten borrade sig fram i ögonhålan och såg på hans kreation; snart såg han på kreationen genom ridån av saltvatten och den var honom inte längre till belåtenhet.

En dag förflöt och snart fann han sig grävandes i en hylla i antikvariaten igen. Ljusstakar glimmade mot honom och de alla bönade och bad att de skulle få göra honom sällskap hem; tillslut blev det två stycken, en kort och tjock i glas och en lång och smal i mässing, som satt bredvid honom i passagerarsätet när han körde hem igenom höstregnet.

Väl hemma placerade han ljusstakarna på varsin sida om porslinshunden, men efter att studerat noggrant de olika vinklarna ur vilka kreationen kunde tänkas betraktas, tyckte han att intrycket föreföll ... kvadratiskt; fantasilöst, platt och framförallt sterilt. När de båda ljusstakarna förflyttats till snett nordväst om porslinshunden (om man nu kunde se spetsduken som en form av kompasshus) tycktes det som att porslinshundens leende växte och i ögonvrån fick han intrycket av att den viftade i den lilla porslinssvansen.

Han rotade fram två stearinljus, eller åtminstone stumparna av dessa och tände de med en tändsticka och dofterna av kaliumklorat och antimonsulfid beblandade sig med den märkliga doften av gamla ting. Han försjönk i tanken på hur alla dessa gamla ting hade dels en särpräglad doft, men också en gemensam doft. Doften av ålderdom. Nästa gång han hämtade en pinal skulle han välja den utifrån doften.

Det blev inte en pinal. Det blev många. Alltmedan de växte i antal, krympte såväl hans levnadsrum som hans plånbok. Plånboken blev en dag så liten att den inte längre gick att finna med blotta ögat. Tur som var hade han införskaffat ett förstoringsglas, om än trasigt och solkigt, men med det kunde han finna sin plånbok. Sedan drog han omsorgsfullt ut hundralappar ur den med en pincett, noga med att inte riva isär dem. Snart behövde han ett mikroskop för att hitta plånboken, och en dag var den så liten att den inte längre syntes i mikroskopet. Det var då han själv började på att bli liten. Högarna med pinaler tornade upp sig över honom och kastade långa skuggor. Till alla hade han en sentimental koppling som han aldrig förmådde bena ut för sig själv. Han var fånge i ett korsord, i en labyrint och det dröjde inte länge innan golvet började täckas av saltvatten.

En dag rodde han runt på saltvattnet i en barkbåt som han ville minnas hade kostat honom endast tio kronor. Han var ute på en odyssé mellan öarna av pinaler, döda ting, och han var helt vilsen när han stötte på en ö han inte besökt på Gud vet hur lång tid. På ön satt en hund och viftade på svansen när han anlände och ön var täckt av en spetsduk. Om spetsduken kunde ses som ett kompasshus så fanns Nya Zeeland i rakt nordlig riktning. Han hjälpte hunden ombord på barkbåten och stakade ut kursen, för minnet levde i honom och det lös som den starkaste fyren det inre ögat någonsin skådat.