Flash Fiction

Primtalen och linoleumgolvet

En dag skulle hon sväljas av golvet; det hade hennes barnbarn sagt. Först när han var en liten pojke "Farmor, du kommer sväljas av golvet"; sedan som en vuxen man "du kommer snart att sväljas av golvet om du stannar kvar här". Stanna skulle hon, det var bestämt. Lägenheten hade varit hennes hem i närmare trettio år. Hon tänkte på Harald och hur långsamt de trettio åren hade dött sedan den hemska olyckan i skogen. Hela livet fick man höra att tiden går snabbare när man blir äldre, vilket stod i bjärt kontrast mot det andra man fick höra hela tiden; livet går fortare om man har kul. Att bli gammal var inte kul, det var tråkigt och således gick tiden långsamt. Precis som hon gick långsamt när hon hasade sig fram över linoleumgolvet. Fötterna sjönk lite djupare för varje steg och nog började hennes barnbarns profetia träda i kraft. Golvet skulle sluka henne på samma sätt som myren hade slukat Haralds kropp. Hon bryggde kaffe, hon var ledsen, hon satt på balkongen, hon var ensam. Hemtjänsten kom varje dag men de hade aldrig tid att stanna längre. Hon såg på teve och att ta sig upp ur fåtöljen kunde ibland vara en pers. Ibland undrade hon om fåtöljen eller golvet skulle svälja henne först. Vilken dag skulle rullatorns hjul fastna under mattan? Skulle hon sjunka ner i grannens lägenhet under hennes? Ner till vaktmästaren i källaren och slutligen ner till maskarna i jorden.

Hon spenderade mycket tid med att titta i släktalbum och minnas. Hon var 97 år nu, det var ett primtal så mycket visste hon minsann. Hennes äldsta son var 71 också det ett primtal. Hennes barnbarn som förutspått hennes öde var 43; ett primtal. Det nyaste tillskottet i släkten var barnbarnsbarnet Elvira, hon var 5 år nu, även det var ett primtal. Hon tänkte på släktträdet visualiserat i en primtalsfaktorisering där hennes ålder skulle gå att dela upp i sina barns, barnbarns och barnbarnsbarns åldrar; men hon kunde inte räkna ut hur gammal hon var tvungen att bli för att siffrorna skulle stämma överens. Hon visste däremot att det fanns oändligt med primtal och oändligt med vanliga tal så kanske skulle allting falla på plats om hon levde tillräckligt länge, även om det innebar att leva i en evighet utan Harald. Det fanns säkert en formell för att beräkna intervallen, Harald hade definitivt vetat om det fanns en sådan. Han hade varit en lysande matematiker och hon hade njutit av att lära sig utav allt han berättade för henne vars utbildning knappt var längre än realskolan, med undantag för en språkresa till Brighton och några kurser när hon senare började jobba inom vården. Nu var det istället hon som var ett skolboksexempel, och märkligt var det hur Harald slutat som skogvaktare när han kunde ha blivit ingenjör. Märkligt var det hur hennes tillvaro under pensionen förpassats till att gå ronder i lägenheten precis som ronderna hon hade gått i arbetet. Det var nog dags snart för den sista ronden trots allt, hon kände det i kroppen och fick hon välja skulle hon låta det bli sömnen som tog henne istället för linoleumgolvet.