Flash Fiction

Mammas fotografi

Få är minnena av min mammas ansikte. Av min pappas finns inga spår. Det jag har av min mamma är ett svartvitt fotografi, daterat till 1938 då jag var tre år. Nästa höst hade jag redan skickats bort. Till ett land där jag inte förstod ett enda ord av vad som stod skrivet eller sades. Mina tillhörigheter var knappa, endast de kläder jag rest i och en gammal tennsoldat. Resten av det som packades var det som var nödvändigt för resan. I hemmet som bereddes åt mig kunde jag sakta förtränga mitt tidigare liv, det löstes upp i dofterna av bullbak och julgran. I ett lantligt hus utanför Malmö bereddes en ny säng för mig att sova i. Snart därpå följde skolan där mitt ursprungliga språk byttes mot svenska. Den nya tillvaron gjorde att mina hemska onda aningar lades till att sova till långt in i framtiden. Sex år senare, när jag var tio år hade den blodigaste konflikten i mannaminne, kanske i hela historieskrivningen nått sin ände. Därefter ägnades bara sparsamma tankar åt nazisterna. De grävdes ner, begravda under de allierades bomber, samtidigt som massgravar grävdes upp. Förintelsen uppdagades, men för en pojke på blott tio år försökte mina nya föräldrar bespara mig ett sådant lidande. Det snuddades vid hastigt under undervisningen i skolan, men någon personlig koppling uppstod inte. Skolan nådde sitt slut och livet tog fart. Snart blev karriärval den stora plågan. Räkningar och att hanka sig fram i den skrämmande nya värld som hade tagit form i efterdyningarna av atombomben. Den nya världen accelererade allt snabbare, den slog sig ut ur planetens omloppsbana. Teven exploderade i färg och fick tillökning bland kanalerna. Världen öppnades upp och man kunde äta frukost i ett land, lunch i ett annat för att lägga sig till sängs i ett tredje om man så önskade.

Det var först under 80-talet när skinnskallar iklädda bomberjackor skanderade på gator och torg som något gammalt började vakna till liv. En primitiv fruktan, som om den var nedärvd grep mig dag och natt och vände ut och in på desamma. Nattliga promenader då jag nästan hoppades att jag skulle stå öga mot öga med en av de här nya farliga bestarna blev normen, medan dagarna fördrevs i ett töcken. Till den dag de bestämde sig att det fick vara nog och jag spenderade nästan ett helt år i sjuksängen. Helt plötsligt fanns där en utmattning som hade byggts upp sen tidens begynnelse, som nu satte klorna i mig. När jag blev utskriven kom jag hem för att finna min tennsoldat. Den enda förankringen till mitt tidigare liv och jag kunde inte stå ut med att se på den. Snart hade den åkt ner i papperskorgen.

Något annat jag aldrig klarat av att se på är filmer från förintelselägren. Jag är fylld av skräck över att jag ska känna igen någon av mina föräldrars ansikten på de gamla svartvita filmerna, eller kanske en granne som ligger begravd någonstans i mitt undermedvetna. Så småningom började brevväxla med kontakter i Prag och det var på den vägen jag kom över ett svartvitt suddigt fotografi. Det enda spår av min mamma som fanns kvar, det vill säga; förutom jag.