Flash Fiction

Dissocativ amnesi

Den en gång vita kanvasen hade äntligen börjat få lite färg. Aliya såg på målningen som saknade ett tydligt avgränsat motiv. Flammande röda färger slog upp på sidorna och ovan på och hon började granska de vita formerna hon spridit som en kaskad över duken. Hon hade som så många gånger innan överlåtit åt penseln att guida henne. Det var meditativt att inte forcera fram ett tilltänkt motiv, utan låta det komma till henne. Den här målningen var lite annorlunda, hon såg inga klara mönster i den abstrakta virvelvind av färger som dykt upp framför henne, men ändå var det något onaturligt fängslande över den.

Hon vred på huvudet, försökte se den från ett annat perspektiv. Målningen var inte fängslande i bemärkelsen att det var ett mästerverk som inte gick att slita ögonen ifrån. Snarare var den fängslande i bemärkelsen att den nästan skavde i henne, inte i ögon utan i hennes väsen, samtidigt var hon tvungen att lösa dess mysterium. Hon granskade den noga och undersökte den med blicken, försökte förstå varför just denna målning tedde sig så besynnerlig, samtidigt kände hon hur målningen hade börjat studera henne. Det var som om osynliga armar sträckt sig ut ur stafflit och höll henne fjättrad. Armarna förde henne så nära tavelduken att hennes nästipp färgades röd. Det kändes som om tavla knackade på dörrar i hennes inre. Inte för att den bad om att bli insläppt utan för att den bad om att de skulle öppna sig och att det som fanns där inne skulle våga komma ut. Aliya var först skräckslagen, men sedan var hon också nyfiken. Vad dolde sig bakom dörrarna i hennes medvetande?

Plötsligt rullade insikten över henne om var hon hade sett den röda flammande färgen tidigare, och även vad de vita flammorna var. Hon såg eld under en flammande röd solnedgång. Eld från marken, eld från himlen och hon såg de vita formerna bryta ut i en kaskad, med sitt inre ögon frös hon ögonblicken i t

iden, och de vita formerna blev hängande i luften. Glassplitter. Hon såg sig själv i scenen, som vuxen stryka med händerna längs svart lack som på sina ställen hade fläckats av en mörkare röd nyans. Bilden började bli komplett i hennes inre.

Hon såg även sig själv i baksätet på bilen, som barn. Fascinerad lät hon tiden börja på nytt. En person rusade fram till den brinnande bilen och lyfte ut Aliya som fortfarande var vid medvetande. Hon såg det lilla barnet bli buret på axeln av mannen som stannat för att rädda henne. Barnet sparkade och slog och grät efter sina föräldrar, men föräldrar skulle aldrig vakna igen. De skulle kremeras i bilen och deras minnen blev aska som snart skingrades för vinden.

Aliya slet sig loss från målningen så häftigt att hon föll omkull baklänges på golvet. Hon drog efter andan. Herregud, hon var adopterad! Ingen hade någonsin berättat för henne, hon hade aldrig vetat, men nu hade dörren öppnats. Snabbt drog hon fram papper och försökte skissa hennes föräldrars svårfångade ansikten.