Flash Fiction

Eld

Elden hade klättrat uppför gardinerna. Tapeterna började lossna och trilla ner i infernot en efter en.

Katrin vaknade med ett rosslande. Rummet var tjockt av rök som lös i skenet av lågorna. Hennes ögon var tårade och varje andetag var en plåga. Värmen var outhärdlig. Det var konstigt tänkte hon förvånad över sin egen avsaknad av panik. Hon gick genom rummet ut i hallen och nerför trappan. Var hon än gick var hon flankerad av eld och hon gled likt ett spöke genom röken. Hennes sinnesnärvaro förblev lugn även när hon såg att dörren var avskuren av lågor. Typiskt eld att alltid blockera utgångarna, tänkte hon och satte sig ner på golvet i hallen. Det enda stället där hon kunde komma ner under röken. Hur många minuter hade hon kvar att leva? Det kunde inte vara många. Hon visste att hon skulle dö skrikandes när elden väl fick fatt i henne, så fram till dess skulle hon fokusera på att dö värdigt. Men allting kändes fel. Avsaknaden av panik, och var det syrebristen som fick hennes hjärna att hallucinera?

Röken framför henne omdefinierade sig. Den krumbuktade och blev statisk för ett ögonblick för att sedan lösas upp i en varm luftstöt och i sig själv, för att sedan påbörja sin cykel ånyo. Det tog henne ett tag att få grepp om det. Tillräckligt lång tid för att hon skulle bli varse den första sensationen av att kvävas. Det var hemskt, hon ville klösa på sin hals med darriga händer och hon ville banka i frenesi på ytterdörren och ropa på hjälp med sina sista andetag, men hon var som paralyserad. Invaggad i ett lugn som om röken var lustgas. Tillslut fick hon grepp om rökens märkliga former. Det var bokstäver insåg hon. Budskap stod skrivna i röken. Hotfulla, hjälpsamma och gåtfulla budskap. Många alluderade till misstag hon begått tidigare i sitt liv, som alla hade lett fram till det här ögonblicket. Instängd i sitt brinnande hem, men det var ett meddelande som framstod som annorlunda än de andra. Det var formulerat som en order, men för henne framstod det mer likt ett löfte hon inte kunde svika. Du skall sitta till bords med oss stod det skrivet.

Hon kröp under röken in i köket. Om det var eldens ursprung var omöjligt att säga då den spritt sig i hela huset. Faktum är att elden verkade ha blossat upp på alla håll samtidigt för golven brann inte ännu, men varje vägg, varje tänkbar flyktväg stod i lågor. Hon gjorde som orden befallde och började duka bordet åt sig och tre vänner. Att ställa fram tallrikarna var inga problem, men besticken var såpass upphettade av temperaturen att de svedde hennes hud i fula ärr när hon lade de på plats. Sedan insåg hon att hennes glas alla hade krossats när elden slukade skåpen och fick hyllplanen att rämna. Hon kröp ut i vardagsrummet och öppnade vitrinskåpet som ännu inte fattat eld och grep fyra vinglas. När bordet var dukat satte hon sig på sin plats. Ur röken kom tre figurer gåendes. En gammal dam, en ung man som såg ut att vara som tagen ur det forna och en liten pojke. Ur tomma intet fylldes deras glas med en röd dryck som såg ut som vin, fast märkte hon när hon satte glaset mot läpparna efter en skål med de andra, var det mycket mer trögflytande än vin. På tallrikarna dök ansikten upp. Deras egna ansikten. De andra högg in i sina, men Katrin tvekade. Tillslut körde hon gaffeln ner genom sitt öga som blickade tillbaka det. Hon höll gaffeln mot väggen som brann och grillade det likt en marshmallow innan hon svalde ner det tillsammans med en klunk blod. När maten var intagen fattade de alla händer och när de lutade sig fram kände hon igen sin farmor. Den unge mannen som såg ut att vara från det förra seklet kände hon igen från ett fotografi som hon sett av sin farfars bror en gång, men barnet kände hon inte igen, men det påminde henne om hennes missfall som hon hade haft i gymnasiet och det tvingade fram en gråt i henne, men en glädjefull sådan. Hon log mot honom. "Tänk att få se dig växa upp", sade hon och grät. Barnet log tillbaka åt henne och hon kände ingen skräck. När lågorna slöt sig runt henne hade hennes ande redan försvunnit bland röken. Vart hon var på väg visste hon inte, men att hon var i trygga händer var hon övertygad om.