Flash Fiction

Barndomen

Först var det en destination långt fram längs vägen. Mil efter mil utav evig tid. Resan märktes inte av ibland trots heja-ropen från läktaren. Sedan tornade den upp sig mer och mer, utsökt och spännande; outforskad och skrämmande. Den passerade i ett nafs. Passagen var ingen stor slagen entré, den bara skedde och sedan fortsatte vägen.

Barndomen låg i backspegeln på en bil som endast kunde köra framåt. Den försvann mer och mer, blev en hägring för att slutligen bli ett minne. Det blir bagage på resan som kastas omkring allteftersom vägen erbjuder hål och gupp tills det som återstår är en koffert utav bric-à-brac utan tillsynes mer sammanhang än att de alla tillhör samma person. Endast personen med nyckeln har tillgång och möjlighet att få något vettigt ut ur kaoset, ändå bär varje person på sin egen unika koffert, allt mindre sammanhängande dag för dag. De blir anakronismer, irrelevanta och gammalmodiga. Vi vill ändå bevara dem, lyfta fram dem då och då på display för andra som färgrika anekdoter eller testamenten till att vi hade det tuffare än andra, eller att vi kände till en större värld en andra.

Det blir också en del av väglaget på vår färd framåt, men ett väglag som inte underhålles. Det muterar och tar sig yttringar vi själva inte hade väntat oss, men våra minnen är som en spegel fotograferad i mörkret och sedan uppvisad på en yta som inte är spegelblank. Så vi luras att tro att det alltid varit som vi nu vet att det är, sine omni dubio. Därför är det lätt att bli osams om de minnena vi delar med andra, de var inte lika ifrån början och de har endast vuxit isär allteftersom vägbanan fört oss till olika platser och omstöpt oss i självaste tanken. Vår koffert har skakats på olika sätt och vår metod för att sammanfoga delarna beror av de verktyg vi har tillhands.

Jag passerade barndomen utan att notera passagen, blicken fästad vid vägen framför. Den försvann i min backspegel, gick ner med solen bakom ett krön och kom aldrig åter. Det jag lyckades få med mig och rädda undan är avbildningar av objekt som inte fyller samma funktion som objekten själva. Min barndom är ett foto av en spegel som aldrig möter ljus presenterad på en yta som inte kastar någon reflektion.