Flash Fiction

Lyftet

Hon var sen, hoppade på ett ben, en klack hade brutits av. Knäcken hade kommit när hon passerade över en gatubrunn. Hon fastnade, vacklade och föll nästan omkull. Why oh why var det inte socialt accepterat att klä sig i Converse när man skulle på en fin middag? Och fan ta Annika och hennes skulder som absolut inte kunde vänta. Hon smällde upp dörren då hon dundrade in resolut på plastikkirurgens mottagning, och banade sig fram till receptionsdisken som om hon var en dödlig projektil som inte kunde ledas från sin bana. En kostymnisse höll på att smälla in i henne, men hon tog ett bestämt steg framåt och skar av hans väg. Väl framme vid receptionen drämde hon ner kuvertet med pengarna så hårt att receptionisten hoppade till. Receptionisten plirade fram mot henne under sina bågade glasögon och det var en besynnerlig syn som mötte henne. En kvinna med röd klänning och nystylat hår stod i strumplästen och höll två klackskor i en handen, i ansiktet fanns inte en antydan till ett leende.

"Vad kan jag hjälpa till med?", sade kvinnan som anade oråd.

"I kuvertet finns pengar som täcker Annika Baarks skuld", sade kvinnan.

"Okej, och ditt namn är?"

"Irrelevant".

Hon vände (inte på klacken för den var i hennes hand) och stegade ut därifrån.

Senare sittandes på spårvagnen, på väg till den där middagen som hon helst ville glömma att den skulle äga rum, skickade hon ett sms till Annika och meddelade att skulden var betald. Det tog henne all sin viljekraft att inte tillägga ett spydigt "hoppas nu näsan sitter kvar" i slutet av meddelandet. Sedan krävdes det än mer viljestyrka att undvika att stryka ut mascaran över hela ansiktet. Varför var hon så frustrerad idag? Inte hade det varit för att klacken brutits och knappast för att hon fick bekosta sin väns fåfänga. Det var snarare så att helheten kändes skev, och den nästlade sig in utan att bli varje sig tillfrågad eller ifrågasatt. Om något gott kunde komma utav en bruten klack så var det en godtagbar ursäkt till att ta en omväg till middagen, komma lite sent. Fint folk kommer sent, tänkte hon och sjönk ihop med en tom blick ut genom spårvagnsfönstret, där ute log en fotomodell från en annonspelare, ett leende av kemisk vithet.