Flash Fiction

Kulturchefen

De klädde honom i höga löner och sköna möbler. Hus med stora fönster och havet utanför dörren. Han vände upp och ner på alla deras vedertagna metoder, instiftade sina nya och nådde stora framgångar. Utmanade ödet och gav rum på arenan för teater om döden. Såg till att konstnärer inte var tvungna att krypa till brödet. Han härskade i det fördolda och folkfester uppstod där han på kartan lämnade sina fingeravtryck. Kom man in till honom satt han med fötterna avslappnade på bordet, med blicken fäst vid en tavla av en kolmila vid en naturskön sjö, som hängde på motsatt vägg mot modern konst som efterliknade näsblod och ett fiskespö.

Däremot syntes han aldrig i teve. Inga bilder av honom publicerades. Alla intervjuer som skedde var på distans. Rykten spreds om än det ena, än det andra. Vad var det som fick han att bete sig som att han hängde med huvudet i skam? Allting var ju en strålande framgång. Vissa sade att han var som Howard Hughes, rädd för bakterier. Andra som varit in på hans kontor hittade på fantasifulla beskrivningar av någon som var grotesk. Och grotesk tyckte han sig själv vara på morgonen när han stod framför sin spegel. Inte till anletet men i alla övriga aspekter av utseendet. Fast han var reslig och varken för smal eller tjock utan perfekta passformen för att rymmas inom skönhetsideal. Det som var groteskt var kostymen han bar och känslan av att han halkat in på ett bananskal. Varje dag var han rädd för att ställas till svars. Alla var en kritiker i dessa dagar och det var över hans huvud deras hårda ord skulle hagla. Slipsen satt fel och skjortan var för skrynklig. Hårstrån fanns på kostymen. En bluff, var vad han kände sig som. Ingen bakgrund vid en tidigare chefsbefattning hade han haft, inte heller en utbildning som var relevant. Han var en pajas, skojare och lurifax.

När han sökte jobbet pratade han om iver och visioner. Inkludering och anpassning. Utrymme för allt och alla, men ivern blev en snara runt halsen som stramade åt för var projekt han tog sig åt. Visionerna blev rökridåer att dölja en skriande osäkerhet bakom. Alla inkluderades, men aldrig han själv och inget blev någonsin anpassat till honom. Utrymmet begränsades och han pendlade till jobbet i stora kläder för att ingen skulle känna igen honom. Lämnade sällan kontoret, och när han kom hem vågade han aldrig gå ut. Där bor kulturchefen skulle de säga och kasta ägg på hans hus.

En dag bestämde han sig så att han hade fått nog. Dörren mot havet var hans flyktväg. Han klädde av sig naken och gick ut på bakgården. Strandskydds dispens hade getts till den förre ägaren att uppföra en brygga och på bryggan gick han ut. Hoppades den skulle kunna nyttjas av allmänheten efter att hans tid var slut. Sedan dök han ner i vattnet, för att aldrig komma upp igen. Nu berättas det sagor om en av de märkligaste bland män. Någon hade sett honom något år senare när han simmat över till Mexiko. Någon annan hade sett honom på en sten med en sjöjungfrus kropp, men endast han visste sanningen. Kulturchefen försvann, men ur saltvattnet steg en man. Utan kläder och utan namn.