Flash Fiction

Luftburen

De flög som svalor och gjorde luftakrobatik. En viss förmätenhet omslöt dem båda, för vem kunde flirta som dem? Korta dikter, blombuketter och en ask chokladpraliner - måhända biobiljetter eller äventyr på nöjesfält - det var de andras kärleksspråk. Deras kärleksspråk knackades fram ur propellrar, bars på vingar över huvudet på de där nere, vars mest nervkittlande upplevelse kanske var ett bungyjump hopp. Själva kärnan i deras förälskelse var hur flyktig den kunde vara, döden kunde lura i nästa trick och det ökade intensiteten när man inte visste vilken gång som skulle vara den sista.

Siri såg ner på lamporna i cockpiten. Spakar knappar och höjdmätaren som visade att hon tappade höjd. Hon såg ut genom fönstret på den fina natthimlen, sökte efter sin partner i mörkret. Det guppade till och hon såg på höjdmätaren igen; hon tappade höjd snabbt. Snart skulle hon krascha in bland molnen och vad fanns under henne? Stad, åker, vatten eller skog? Kanske ett berg. Åh, att inte veta, det var hela kicken. Hon spann loss sig från säkerhetsbältet och förde handen ner innanför trosorna. På komradion anropade hon Jonathan. "Jag tappar höjd fort, fånga mig!" Hon lade till några stön mellan orden för hon visste att det skulle göra honom hård.

Snart girade hans plan ur molnbanken och lade sig sidledes mot hennes. De flöt så genom luften, eller snarare sjönk stadigt alltmedan de såg åt varandras håll. Låtsades utbyta menande blickar. Under molnen bredde sig en stor svart sjö ut, den kantades av mindre svart men lika utbredd skog. Siri började stöna högre och kastade huvudet bakåt så hon log rätt upp i molnen och bortom dem kanske gubben i månen grinade tillbaks. Hon hade ett band som hon kunde spänna fast sig med runt midjan som gav mycket mer rörelsefrihet än vad fempunktsbältet gjorde, när hon fått det på plats slog hon av motorerna och strömmen. Cockpiten blev alldeles svart och planet började sakteliga vända nosen ner mot marken.

Hon pressades bak mot sätet och kände hur fingrarna var våta. Planet snurrade ner mot sjön och höjdmätaren gick i oförstånd mot botten. Hon föreställde sig hur hon sträckte ut handen genom fönstret, stod på nosen av flygplanet och dök i sjön; och så - klimax. Det slog nästan andan ur henne när hon kom eller så var det på grund av det okontrollerade fallet. Hon slog på strömmen igen, omgavs av ljus. Motorerna frustade igång och hon återtog kontrollen över planet. Det rätade upp sig i hennes händer och hon flög på låg fart fram över sjön, redo att ta av över trädtopparna och försvinna i natten. I komradion ropade Jonathan: "Det där var så jävla sexigt älskling!" 
Siri lutade sig tillbaka i sätet, ja det var sexigt, det var det alltid, men dagen skulle komma då hon inte skulle kunna räta upp planet i tid; frågan som malde i hennes huvud var om Jonathan skulle gå igång på att se henne försvinna i ett brinnande inferno och vrakdelar. Förmodligen.