Mira

Kapitel 3

Den kommande veckan följs utav stor sorg. Maria hade hittats, död. Uppäten av vargar sas det. Ingen hade såklart sett det, mer än polisen och hennes mamma som fick lov att bekräfta att det var hon, men tidningen skrev stora rubriker om hur det kommit in vargar för första gången på flera århundranden och dödat en stackars ung kvinna. Rykten gick även i skolan om att man inte kunnat se vem det var till en början på grund av att hon varit så pass uppäten utav vargarna. Jag tycker bara det är vidrigt hur folk kan prata så och sprida sådana rykten om en människa som precis dött, sant eller inte, det är vidrigt oavsett!

"Det är så konstigt" Säger Cassidy medans vi går mot våran mattelektion.

"Vad då?" Frågar jag.

"Vargar!" Utbrister hon frustrerat. "Vargar har ju typ aldrig funnits här, varför skulle de plötsligt dyka upp och börja döda människor nu. Har någon ens sett dessa vargar?"

Hon har en poäng i det hon säger. Ingen har ens märkt av några vargar innan Maria påstås blivit dödad utav dem.

"Snälla Mira, kan inte du ta reda på vad som skrivits i polisrapporten om Maria?"

"Ska jag?" Säger jag med ett förvånat ansiktsuttryck. "Hur hade du tänkt att jag skulle få reda på det?"

"Men din mamma är ju polis!"

"Min mamma vill inte ha någonting med mig att göra"

Katarina har aldrig gillat mig. Direkt jag fyllde arton så bad hon mig att flytta ut, eller ja, bad och bad... hon in princip kastade ut mig på gatan. Jag fick bo hos Cassidy tills jag fick egen lägenhet.

"Mira... snälla"

Cassidy lägger huvudet på sned och kollar med valpögon på mig samtidigt som hon knäpper ihop händerna under hakan.

Jag skakar hopplöst på huvudet. "Varför är det ens så viktigt för dig?"

Cassidy stannar upp.

"Mira... jag har inte varit helt ärlig mot dig" Säger hon allvarligt och rätar på ryggen.

"Va? Vad menar du?" Frågar jag och rynkar på ögonbrynen.

"Du minns när min farbror dog..."

Ja, det minns jag mycket väl. Han tog livet av sig och Cassidy var den som hittade honom, hon var bara 14 år då och hamnade i någon slags psykos där hon var helt säker på att han hade blivit dödad utav varulvar. Hon fick lov att läggas in på psyk och gå i terapi och äta massa mediciner, hon äter fortfarande mediciner idag, men inte lika många som då.

"Vad är det med det Cassidy? Du har väl inte fallit tillbaka i någon slags psykos igen?"

"Nej, men det var ingen psykos! Jag lovar Mira, när jag hittade honom-"

"Sluta Cass!" Avbryter jag henne. "Det finns inga varulvar, det vet du"

Hon skakar långsamt på huvudet med ihop-bitna tänder. "Du ska vara min vän, du måste tro mig"

Jag ser på henne att hon menar allvar och det oroar mig, jag vill inte att hon faller tillbaka till den Cassidy hon var då, det var fruktansvärt att se henne så. Men samtidigt så har hon rätt, jag ska föreställa hennes bästa vän, hon ska kunna prata med mig utan att känna sig dömd.

"Vi pratar mer om det här sen" Säger jag och öppnar dörren in till klassrummet. Cassidy nickar och vi går och sätter oss vid en av bänkarna längst ner i rummet.

Genast när jag satt mig ner så får jag ögonkontakt med Rhydian som sitter vid en bänk snett framför oss och kollar på mig.

'Vad vill du mig' mimar jag med munnen och ger honom en arg blick.

Han kollar misstänksamt på mig och vänder sedan blicken framåt mot läraren som håller på att förklara någonting framme på tavlan.

"Vad är det med honom?" Viskar jag till Cassidy.

"Rhydian? Fråga honom" Svarar hon och rycker på axlarna innan hon lägger in en skiva av sin mandarin i munnen.

"Jag får nog ta och göra det" Säger jag tyst för mig själv innan jag viker upp matteboken.

***

Det är mitt i februari, men är inte en gnutta snö på backen och har knappt varit det heller, det är en konstig vinter i år.

Gruset knastrar under våra skor och cyklarnas cykeldäck när jag och Cassidy leder våra cyklar längs gångvägen.

"Cass..." börjar jag. "Jag är beredd att lyssna på vad du har att säga om... du vet vad. Jag är din vän, du kan berätta allt för mig"

"Tack Mira" Säger Cassidy med ett leende. "Det är bara det att alla tror att jag blev galen... men jag vet vad jag såg"

"Vad såg du?"

Cass har sagt säkert hundra gånger att hon såg en varulv, men jag har aldrig fått hela storyn. Jag har nog inte lyssnat särskilt bra heller för den delen...

Hon stannar cykeln och kollar omkring sig. "En man satt bredvid honom när jag hittade han. Han var alldeles blodig och jag trodde att mannen försökte hjälpa honom, men sen kollade han upp på mig... Hans ögon var gula Mira." Hon tittar allvarligt på mig och sen fortsätter hon. "Gula vargögon."

"Det låter... underligt" Svarar jag utan att försöka låta dömande eller få henne att framstå som galen.

"Han var helt blodig runt munnen" Fortsätter hon. "Det var då jag insåg att han inte försökte hjälpa min farbror, han satt och åt på honom!"

En tår rinner ner för hennes kind och jag torkar snabbt bort den och ger henne en kram.

"Det är ingen fara Cassidy" Säger jag tröstande och kramar om henne hårt. "Jag är här".

"Han morrade åt mig, som en hund!" Utbrister Cassidy och börjar gråta.

Efter någon minuts kramandes så lugnar Cassidy ner sig och backar några steg, hon torkar de sista tårarna med tröjärmen. "Du måste kolla den där rapporten Mira, snälla" snyftar hon. "För min skull".